Socialistpartiet i kris

• januari 22, 2018
• Tomas Lindbom
• no comments

I början av april ska det franska socialistpartiet hålla kongress i Paris. Ett djupt sargat parti som varit osynligt i debatten sedan valen förra våren, både i nationalförsamlingen och i den allmänna politiska debatten. Frågan är om partiet ska kunna leva vidare eller så småningom självdö eller i varje fall bli en obetydlig gruppering mellan Emmanuel Macron och vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon.

Fråga mannen eller kvinnan på gatan i Frankrike om Socialistpartiets ställning i politiken och du får ungefär samma svar. Det är slut med det partiet. Benoît Hamon var dess kandidat i presidentvalet och han fick bara drygt 6 procent av rösterna. I valet till nationalförsamlingen fick partiet 30 av 577 mandat att jämföra med cirka 300 i valet fem år tidigare. Partiet har rasat i popularitet och med det också förlorat pengar. Franska partier lever i hög grad på statligt partistöd och det påverkas förstås av bakslaget i senaste valet. Nu måste partiet sälja huset vid Rue Solférino för att överhuvudtaget få ordning på sina finanser.

Partiet har också ledarproblem. Konflikten mellan höger- och vänsterflyglarna har lett till att många lämnat partiet. Det gäller dels en rad ministrar som antingen öppet eller i smyg stöder den nye presidenten och andra som går vänsterut. Presidentkandidaten Hamon har till exempel själv lämnat partiet trots att den officiella hållningen nu står ganska nära de åsikter han själv förfäktat under senare år. Sannolikt kommer den nye ledaren heta Olivier Faure, en blek politiker som varit gruppledare för partiet i nationalförsamlingen sedan valet. Han utmanas främst av en av Franois Hollandes mest trogna, förre jordbruksministern Stephan Le Foll, inte heller han någon sprudlande personlighet och definitivt ingen framtidsman.

Socialistpartiet saknar också ett tydligt och genomarbetat program. Det finns vissa grundbultar som ledningen försöker hålla fast vid; en social politik, miljöengagemang och försvar för Europa. Men vad betyder det i konkreta förslag. Så långt har inte partiet kommit. Ingen vet egentligen vad begreppen står för.

Det är nu en mödosam resa som väntar dem som tänker fortsätta kämpa för partiet. De är inte många, vare sig bland ledarna eller i medlemskåren. Som politologen Gérard Grunberg säger: Partiet har ingen politik, ingen ledare, inga pengar , inga medlemmar och knappat några väljare. En dyster men inte alls särskilt orättvis beskrivning av läget.