Georges Clemenceau inspirerar än

• december 19, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Gammelgubbarna lever än. Inte minst i Frankrike där historiens hjältar spelar roll för nutida generationer. Det är svårt då att gå runt även en politiker som varit död i nästan hundra år och hade valrossmustasch. Så var fallet med Georges Clemenceau, född redan 1841 men med en långsam mognadsprocess. Hans mest omtalade insats i den franska politiken var som premiärminister under det sista av de fyra åren under första världskriget, nämligen för exakt hundra år sedan. Hans insats för att vända kriget mot Tyskland var inte oviktig. Clemenceaus politiska filosofi har också inspirerat politiska ledare in i våra dagar.

Jag har precis läst Mats Krantz biografi Den franske tigern (Carlssons Bokförlag 2016) över denne märklige statsman. Det är en ambitiös genomlysning av personen och hans verk. Det blir samtidigt en repetition av främst de tysk-franska relationerna från Napoleon III:s krig mot preussarna 1870-71, pariskommunens proletära uppror 1871 och första världskriget där också England och USA stod på Frankrikes sida mot tyskarna.

Georges Clemenceau var läkarson från det fattiga Vendée vid Atlantkusten. Han utbildade sig själv till läkare men verkade ha varit en rätt usel sådan. Lyckligtvis kom han tidigt in i politiken och spelade en roll som vänsterman i Pariskommunens uppror. Dock aldrig revolutionär socialist och med åren alltmer reformistisk och mer av en företrädare för en radikal icke-socialistisk linje i politiska frågor.

Han kom in i parlamentet utan att spela någon avgörande roll och blev minister först 1906, då vid 65 års ålder. Ändå hade han inte nått toppen av sin karriär. Det gjorde han när President Raymond Poincaré motvilligt utsåg honom till premiärminister i första världskrigets slutskede. Då hade Clemenceau hunnit bli 76 år. Många var de inom ententen som förberedde sig på att gå in i fredsförhandlingar när Clemenceau drev igenom en fortsättning av kriget och ett slut som tvingade tyskarna att bland annat lämna tillbaka Alsace och Lorraine och betala ett stort krigsskadestånd till segrarmakterna. Ett krigsskadestånd vars storlek för övrigt biografins författare menar att Clemenceau ansåg för högt.

Det var en hårdför man som under de senare åren bemästrade en sviktande hälsa med sträng diet – två ägg till middag – och med ett påtagligt ensamt och stilla liv utanför politiken. All kraft gick under de åren till att strida för sin politik mot parlament och även politiker i regeringen, inte minst President Poincaré som hatade Clemenceau och som Clemenceau hatade minst lika mycket tillbaka. Mats Krantz citerar bland annat ur Poincarés memoarer där han beskriver Clemenceau på följande sätt: ”Likgiltig, våldsam, galen, fåfäng, fräck, hemsk, lättsinnig, döv, fysiskt och intellektuellt oförmögen att resonera, att reflektera, att följa en diskussion. Det är en dåre som landet har gjort till en Gud.” Clemenceau var minst lika välformulerad och elak. Han fick därför många ovänner och hade vänner som svårligen kunde samarbeta med honom.

Trots allt detta var Georges Clemenceau en betydande man och politiker och är i högsta dra ihågkommen i dagens Frankrike. En av hans lärjungar är Manuel Valls, premiärminister under två år i Francois Hollandes regering. Hans mer socialliberala form av fransk socialism knyter an till Clemenceau där andra socialistpolitiker snarare haft Jean Jaurès som förebild.

Clemenceau bodde under många år i en lägenhet på 8, rue Benjamin Franklin i 16:e arrondissemanget, nära Eiffeltornet och Trocaderoplatsen i västra Paris. Han dog också i detta sitt hem år 1929. Hans lägenhet står i dag som museum öppet för allmänheten.