Sex månader med Macron

• november 7, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

I dag är det sex månader sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president i den andra valomgången av det franska presidentvalet. Varje dag sedan dess har sannolikt varit en prövning, en utmaning. I detta närmast överpolitiserade land är det ingen sinekur att vara den person till vilken merparten av befolkningen sätter sin tilltro för landets bästa – och sin egen också i stor utsträckning. Och den president som inte uppfyller kraven blir snabbt dömd. Hårt och skoningslöst. Fråga Francois Hollande! Ändå har Emmanuel Macron i huvudsak klarat sig bra under det första halvåret av sin mandatperiod.

Macron var ingen självklar vinnare av valet. Det behövdes en skandal kring Republikanernas kandidat, Francois Fillon, för att säkra segern. Och hur hade det gått om om Mélenchon vunnit några procent till på bekostnad av Marine Le Pen och kvalificerat sig till en andra valomgång? Marginalerna var ganska små och Mélenchon ökade kraftigt i opinionen i april medan Marine Le Pen redan före första valomgången började sacka. Macron vann i hög grad tack vare positionen som den vettiga, moderata aspiranten på landets högsta ämbete  ställd mot en kandidat som få utanför den trogna väljarskaran ville se som ens en möjlig segrare.

Nu har det i alla fall gått ganska bra.  Macron har rott arbetsrättsreformen i hamn. Med hjälp av en högst tvivelaktig paragraf i konstitutionen kunde han kryssa lagförslaget runt parlamentet som fick nöja sig med att godkänna tillvägagångssättet men inte ta ställning till själva sakfrågan. Beslutet fattades istället vid ett regeringssammanträde. Icke desto mindre fanns det uppenbara risker förenade med att driva igenom reformen. De fackliga organisationerna var eniga i sitt motstånd och den enda starka politiska oppositionsrörelsen för närvarande, La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning, hade vässat svärden och bjöd upp till starkt motstånd rent retoriskt. Det visade sig emellertid att den folkliga oppositionen inte var så tydlig och uppretad som de fackliga och Mélenchon hoppats på. Det som skulle bli en het höst och övergå i en brutal konfrontation på gatan även under denna vinter blev en stillsam protest och så småningom ganska glest på gatorna i demonstrationsleden.

Macron har också visat styrka i mötena med de stora ledarna från Ryssland och USA i symboliskt viktiga möten i Paris och annorstädes. Han har också kopplat på charmen mot Angela Merkel. Framtiden får utvisa om hon tänker dansa med honom eller om hennes inrikespolitiska bekymmer tvingar henne till återhållsamhet i utvecklandet av det EU-projekt som Macron är anhängare till; ett mer federativt Europa.

Macron kan ändå vinna poäng i alla delar av sin utrikespolitik så länge som fransmännen känner att deras land får en tydligare och starkare position i världen. Det förefaller som om många fransmän anser att Macron är bra på det.

Det finns kritik mot honom – och även berättigad sådan – på en rad punkter. Majoriteten av fransmännen håller inte med honom. Han kan vara glad om var tredje fransman stöder honom. Men han har en öppning mot att öka sympatierna. Till slut handlar allt om vad som står på sista raden som företagarna brukar säga. Ökar tillväxten och minskar arbetslösheten så kommer hans popularitet att öka. Då kan även en fransman bli lite liberal om än under ett surt muttrande. Skulle dessutom Macron på klassiskt franskt presidentmanér tala med stora ord i världen och bli respekterad av stormakterna lär han ha goda chanser att bli omvald om 4 1/2 år.