Fransmännen fortfarande missnöjda

• oktober 8, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

Det finns inga tecken på att fransmännen i gemen förändrat sin inställning till politiken och dess möjligheter att förändra villkoren för medborgarna sedan Emmanuel Macron utnämndes till president. Attityden till politikerna är så genuint misstrogen att det säkert också behövs tydliga signaler om förbättringar av människors sociala och ekonomiska villkor innan bilden av en korrupt och bortvänd politikerkår ändras.

Jag har via webben lyssnat mig igenom ett intressant tvådagarsseminarium som hölls på Fondation Jean Jaurès den 6 och 7 september. De vassaste historikerna, sociologerna, valanalytikerna och politiska journalisterna var samlade för att ge åhörarna en analys av valrörelsen 2017, valresultatet och människors attityder till politiken. Några av föreläsarnas och mina tolkningar utifrån de siffror som redovisades på seminariet kan möjligen intressera bloggens läsare:

För det första tror jag att både Republikanerna och Socialistpartiet till sina primärval främst mobiliserade de medlemmar och sympatisörer som låg längst från mitten. Francois Fillon besegrade den mer moderata Alain Juppé hos Republikanerna medan Benoìt Hamon slog Manuel Valls i socialisternas primärval. En stor del högerväljare kände starkare motstånd mot integrering av muslimer i det franska samhället än de värderingar som präglade till exempel Alain Juppé. En del av den socialistiska väljarkåren kände frustration över Francois Hollandes regeringsår och brist på vänsterradikala alternativ både i ekonomiska frågor och i frågan om lag och ordning. För båda partierna blev Emmanuel Macron ett mer lockande alternativ än att hålla fast vid sin gamla partier, Republikanerna eller PS.

Det starka missnöjet för politiken och politiker förklarar tendensen att de som röstade i primärvalen valde extremare kandidater. Opinionsmätningar som redovisades på Jean Jaurès-seminariet visade bland annat att två av tre franska väljare anser att franska politiker överlag är korrupta. Denna misstro riktas främst mot de partier och politiker som suttit vid makten eller drivit en politik som inte svarat mot frustrerade människors längtan efter helt nya lösningar. En socialliberal ekonomisk politik lockar inte vänsterväljare som ser hur fattigdomen i landet knappast blir mindre. En måttfull högerpolitik som söker någon form av gemenskap över religions- och kulturgränserna lockar inte de väljare som tvekar mellan att lägga sin röst på Republikanerna eller Nationella fronten.

Det finns alltså anledning att dra slutsatsen att stora delar av den franska väljarkåren trots Macrons seger snarare sökt sig ifrån mitten. Nästan hälften av Hollandes väljare från första valomgången i presidentvalet 2012 valde Mélenchon och Hamon 2017 medan hälften valde Macron. Det innebär att många av Socialistpartiets väljare valde att gå längre ut mot vänster. Hollande representerade de facto en mer socialdemokratisk linje även om många 2012 trodde att hans tal om finansen som den stora fienden också var hans uppfattning. Den som inte brydde sig om en valtaktisk retorik visste att han skulle svika vänsterflygeln. Republikanernas väljarkår har också drivit åt höger och valde 2017 en kandidat (Fillon) med ett program såväl ekonomiskt som kulturellt som låg längre bort från mitten än Sarkozys 2012. Sarkozy har visserligen uppfattats som starkt  högerradikal men han var i många avseenden mer liberal i kultur- och samlevnadsfrågor och hans valprogram 2017 var inte heller fullt så (ny)liberalt som Fillons. Om man dessutom tillfogar att Nationella fronten fick ett större stöd än någonsin tidigare framträder bilden av en mer konservativ och högerradikal väljare bland de väljare som tidigare röstat på den traditionellt republikanska högern.

Emmanuel Macaron representerar en hållning som mer tar fasta på möjligheterna i det franska samhället. Han talar till väljare som vill ha förändring och som tror att egna personliga initiativ är bättre för både den egna individen och familjen och för samhället. Hans filosofi grundas i bilden av ett samhälle där konflikten finns mellan det slutna och negativa och det öppna och framåtsyftande.Han kallar det själv för en progressiv samhällssyn. Macron har sitt stöd bland de väljare som tror att de själva klarar av att anta utmaningar och vågar ta risker och att det lönar sig. De bar fram Macron till en seger i valen men de är sannerligen inte i majoritet. Glöm inte att Macron bara fick knappt 25 procent i första valomgången men framförallt omgavs av kandidater med utrerade värderingar. Marine Le Pen, Francois Fillon och Jean-Luc Mélenchon hade alla kring 20 procent var av avgivna röster och valdeltagandet låg förhållandevis lågt, 70 procent.

Den franske opinionsanalytikern Brice Teinturier (IPSOS) konstaterade också på seminariet att missnöjet finns tydligt manifesterat hos väljare som föredrar mer extrema partier, i första hand bland dem som väljer det vänsterradikala La France Insoumise och Nationella fronten. Ser man på siffror för hela valmanskåren visar det sig att missnöjet är långt större än så. I en undersökning fick ett urval väljare ta ställning till ett antal begrepp som skulle karakterisera deras inställning till politiken. Begreppet besvikelse kom på första plats med 62 procent följt av avsmak (44 procent) och ilska (41 procent). Det första positiva ordet, intresse, kom därefter med 24 procent följt av hopp (18 procent). Siffrorna säger en hel del om vilken frustrerad befolkning som Frankrikes politiker möter i sitt dagliga arbete. Ingenting tyder på att inställningen nu förändras i mer positiv riktning.