Nu är semestern slut och Macron står inför utmaningar

• augusti 22, 2017
• Tomas Lindbom
• no comments

I Frankrike liksom i södra Europa i allmänhet är augusti en semestermånad. Emmanuel Macron har varit ledig i ett par veckor men är nu igång igen med förberedelserna för sitt första hela arbetsår som president i Frankrike. Det kommer att bli intensivt och tufft. Det vet vi av erfarenhet – fransk politik är alltid dramatisk och krävande för de inblandade -men särskilt detta år. Den nye presidenten har fyllt kalendern med många aktiviteter och  skruvat upp förväntningarna på resultat. Den stora frågan om arbetsrätten ligger först.

Macron har redan försäkrat sig om att hans reform kommer att gå igenom i parlamentet. Han har fått majoriteten i nationalförsamlingen att godkänna att lagen inte kommer att bli föremål för omröstning utan endast ska underställas regeringsrätten och författningsrådet för en mer juridisk prövning. Juristerna kommer knappast att ha några synpunkter på legaliteten i förslagen. Det blir därför endast regeringen som i konselj i slutet av september klubbar arbetsrättsreformen. En märklig ordning för ett svenskt öga men den femte republikens konstitution är i hög grad skapad för att ge presidenten stark makt och hans rätt att utfärda dekret är ett exempel på denna makt.

Varför är frågan då laddad? Det är uppenbart att hela det politiska Frankrike har laddat upp under semestern för en reform som genomförs utan debatt i parlamentet. Det finns två orsaker; en beror på frågans vikt och den andra på det politiska spel och de politiska konflikter som kan uppstå utanför de folkvaldas församlingar, nationalförsamlingen och senaten.

Macron tror att arbetsrättsreformen ska öka flexibiliteten för företagen och anpassa lagar och avtal till en ny arbetsmarknad där fler fransmän kommer att leva av många kunder och inte av en enda arbetsgivare; alltså den liberala värld där få människor längre räknar med livslånga anställningar. Macron vill att det ska bli lättare för alla dem som driver företag eller går från en anställning till en annan, från en bransch till en annan att få stöd genom ökad flexibilitet och genom att staten bidrar med arbetslöshetsstöd för fler grupper och bättre fortbildning i vuxen ålder.

Striden står mellan två skilda uppfattningar om hur arbetsmarknaden bör se ut. Vissa fackliga organisationer som CGT slår vakt om såväl privat som offentlig industri och vill skydda människor från uppsägningar och behålla skyddet i form av goda avgångsvederlag vid uppsägningar. CGT och den radikala vänstern tänker också i första hand nationellt; på alla de fransmän som inte kan konkurrera på en internationell marknad, saknar nämnvärd utbildning och saknar språkkunskaper. Och de är inte få och de känner sig säkert hotade. Macron tänker liberalt, flexibelt och globalt och bygger för en ny generation som tror på sig själv, sin egen förmåga att lära sig mer, vill ta initiativ till förändring, starta företag, anpassa sig och ta risker.

Det politiska spelet kring arbetsrättsreformen är också viktig. För en facklig organisation som CGT handlar det om att försvara sina ståndpunkter och sin profil. En mer avreglerad arbetsmarknad innebär ett hot för många, inte minst i det skede när nya former av avtal och beslut ska fattas på arbetslivets alla nivåer. En arbetsmarknad där delvis andra än fackliga ombud har makten som arbetstagarnas talesmän och taleskvinnor kan också innebära svåra omställningsproblem. Macron har föreslagit att anställda i företag ska kunna rösta om förändringar i arbetsrätten.

Macron vet självfallet att CGT och den politiska vänstern är i klar opposition mot honom. Den politiska vänstern är i första hand rörelsen France Insoumise under ledning av den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélenchon. Tillräckligt många fransmän är beredda att gå ut i strejker och demonstrationer för att det ska bli svettigt att sitta i Elyséepalatset. Macron vet också att det finns oändligt många risker i kölvattnet av denna reform. Det gäller till exempel när fler avtal än tidigare sluts på företagsnivå. VIlka konflikter kan inte då uppstå på en arbetsmarknad där parterna tidigare sneglat på lagar eller på avtal på nationell nivå. Oavsett hur väl denna reform kommer att fungera i stora drag på arbetsmarknaden kommer alltid en viss kritik att vara berättigad.Dock ska sägas att presidenten hittills lyckats föra bra samtal med de fackliga ledarna. Reaktionerna från de flesta av deras organisationer har visat på en betydligt öppnare inställning till Macrons arbetsmarknadsreform än den som föregick beslutet om El Khomri-lagen 2016 under Francois Hollandes mandatperiod.

Inom ramen för arbetsrättsreformen ligger  möjligheter för företagen att förhandla fram längre arbetstid vilket blir ännu ett angrepp på den närmast heliga 35-timmarsveckan. Macron vill ha mer söndagsöppet än i dag. Det kommer att leda till stort missnöje. Listan på följdeffekter av lagen är lång.

Macron kommer heller inte att nöja sig med att driva igenom nya lagar på arbetsmarknaden. Snart kommer en pensionsreform som också kan bli föremål för heta diskussioner och våldsamma reaktioner runt om i landet.

Macron är övertygad om att hans reformer ska sätta fart på företagsamheten, öka tillväxten och pressa tillbaka arbetslösheten från 9,4 procent till 7 procent före valet 2022. Han behöver också visa för Berlin och Bryssel att han reformerar Frankrike på det sätt som uppskattas i dessa båda huvudstäder. Det blir, om han lyckas, en inträdesbiljett för honom och ger honom chansen att vara med och stärka EU. Kanske kan han där visa en social profil som varit svag för att inte säga underutvecklad under de senare åren.