Macron – fågel eller fisk?

• maj 10, 2017
• Tomas Lindbom
• 2 comments

En fransk president ska enligt femte republikens konstitution vara en samlande gestalt för hela folket. Så var General de Gaulles föreställning när han skapade och drev igenom en ny författning 1958 och samtidigt blev den första presidenten enligt den nya ordningen.

Möjligen uppfattades de Gaulle på det sättet av en förhållandevis stor del av befolkningen under hans regeringstid. Hans eftermäle är också fortfarande påfallande gott och respekten sträcker sig långt ut på vänsterkanten och används av Nationella fronten för sina strategiska syften.

Det är inte konstigt att enigheten  kring en president  störs och bryts ner i ett land med så starka politiska motsättningar. Ingen president efter de Gaulle har setts som annat än företrädare för vissa gruppers intressen. Utrikespolitiskt har enigheten upprätthållits hjälpligt men inrikespolitiskt har kampen stått mellan vänster och höger.

Emmanuel Macron gör ett försök att skapa enighet igen i ett sargat land. Det är ett land som präglas av misstro, bristande förtroende för makten och ren ilska. Högern förordar avregleringar och en minskad offentlig sektor. Vänstern fram till 2012 krävde högre skatter för de rika och fortsatt kamp för bibehållna sociala reformer som 35-timmarsvecka och pensioner vid 60 års ålder. Efter Francois Hollandes tillträde som president skedde en påtaglig vridning av den reformistiska vänsterns politik, i viss mån präglad av det arbete Macron gjorde som rådgivare i Elyséepalatset. Nu stod istället vänstersocialisterna, frondörerna inom Socialistpartiet och Nationella fronten för attackerna mot makten.

Emmanuel Macron är redan vid tillträdet hatad av en stärkt radikal vänster och av en stärkt nationalistisk höger. Ingen vet hur fördelningen av mandat kommer att se ut i nationalförsamlingen efter valet den 11 och 18 juni. Någon känsla av enighet i landet kring den nye presidenten är det svårt att uppleva. Jean-Luc Mélenchons vänster har redan gått ut på gatorna och vädrat sitt missnöje över valresultatet. Mer lär komma. Oavsett utgången i valet till nationalförsamlingen kommer det att vina om öronen på den nyvalde presidenten, redan före semestrarna men särskilt i höst och vinter när hans reformarbete ska ta fart på allvar.

Det är svårt att riktigt definiera Macrons politiska linje. Jag vill trots det inte alls ifrågasätta att han skulle ha en politisk- filosofisk åskådning och att han inte vet vad han vill göra konkret. Han är definitivt inte otydligare än sina konkurrenter. Vad vet vi om Marine Le Pens program om EU? Vi vet inte hur hon tänkt sig att Frankrike ska hantera en situation med protektionism. Vi har också haft svårt att få grepp om omfattningen av Mélenchons ekonomiska politik med stora upplåningar och löfte om kaxig attityd till Berlin och Bryssel. Och även Fillons stora liberala reformer på ekonomins område skapar en rad frågor liksom hans omläggning av utrikespolitiken tillbaka till en mer gaullistisk hållning.

Macron är en ganska transparent politiker vad gäller det program som presenteras av honom och rörelsen En Marche! Han är socialliberal i meningen att han betonar individen starkare. Han vill ge människor bättre förutsättningar att starta egna företag. Han vill få folk att  känna att det finns skyddsnät som i förslaget att låta arbetslöshetsförsäkringen även gälla den som slutar en anställning för att starta eget.

Han vill ge mer stöd till skolan, särskilt de lägre klasserna för att öka jämlikheten i samhället. Han är en stark förespråkare av uttrycket égalité des chances, det vill säga att alla människor ska ha samma förutsättningar att lyckas, oberoende av social bakgrund. Han vill också satsa särskilt på skolorna i de utsatta förorterna. Macron vill också satsa mer på fortbildning för yrkesarbetande för att kunna tillåta människor att ta risker och inte av rädsla hålla fast vid gamla regleringar. Det finns anledning att påminna om att  den urgamla ordningen med livstidslånga anställningar inom den offentliga sektorn fortfarande gäller.

Macron föreslår en stor förändring i Frankrike genom sina principer kring fléxisécurité. Den traditionella franska vänstern tror inte ett ögonblick på detta. Den utgår ifrån att det alltid råder en maktkamp på arbetsmarknaden mellan arbetsgivare och löntagare. Det enda botemedlet mot det som uppfattas som globaliseringens faror och arbetsgivarnas omättliga vinstbegär är att hålla fast vid alla uppnådda politiska reformer inom den sociala och ekonomiska sektorn och att till varje pris försvara varje paragraf i de lagar och förordningar som reglerar främst arbetslivet. Varje eftergift till så kalla flexibilitet, förhandling på företagsnivå kan bara leda till försvagning av löntagarnas ställning.

Macron är inte en mittenman för den franska vänstern – och med den menar jag vänstersocialisterna och vänsterflygeln inom Socialistpartiet – utan en försvarare av arbetsgivarnas intressen men dessutom en globalist som med berått mod öppnar gränserna för internationella företag med avsikt att utarma det franskägda näringslivet och flytta än fler arbetsplatser från landet till utlandet. Macron är farligare än Fillon som visserligen uppfattas som lika ultraliberal men ändå har en nationell framtoning av klassiskt konservativt snitt. Marine Le Pen kallade Macron ibland under valrörelsen för en nationell förrädare. Andra säger att han är ofransk. En britt eller svensk kan ha svårt att förstå kraften i dessa invändningar från stora delar av det franska folket. Det är denna motsättning mellan ett traditionellt Frankrike och Macrons vision om samma land som skapat detta höga tonläge i valrörelsen.

Nu har ändå Emmanuel Macron blivit vald till president. Säkert en tredjedel, kanske så småningom ännu fler, är positiva eller rent entusiastiska över Macron och vad han kan åstadkomma. Många fransmän inser samtidigt att den konservativa eller protektionistiska hållningen på sikt är förödande för landet. Det går trots allt inget vidare för Frankrike. Alla de som nu attackerar Macron borde rimligen också se att den politik som landets regeringar fört i decennier faktiskt har varit den politik som nu försvaras på gator och torg. Arbetsrätten är fortfarande i stort sett lika stel och reglerad som den alltid varit. Den offentliga sektorn har behållit livslånga anställningar. Ingen regering har mer än på marginalen sökt bryta gamla mönster med skråväsende, söndagsstängda affärer och mycket annat. Det råder fortfarande en stor orättvisa mellan offentlig och privat sektor där den offentliga sektorns anställda åtnjuter villkor som gör arbetsmarknaden stel och föga förändringsbenägen.

Ur ett anglosaxiskt eller nordeuropeiskt perspektiv förefallet Frankrike behöva de reformer som Macron förordar. Han är dessutom en socialliberal med rötterna i vänstern. Han skulle kunna genomföra reformer med en social profil som gör omläggningen av Frankrike på ett humant sätt och med ett jämlikhetsperspektiv för ögonen. Frågan är i vilken utsträckning han tillåts göra det. Han kommer nog att få ett stöd för reformerna i sig av ledande reformistiska socialister och av mitten och delar av högern. Men kommer de att vilja stödja honom om motsättningarna i befolkningen blir för stora? Sammansättningen av den nya nationalförsamlingen får betydelse. Det blir också viktigt att se hur mycket kallt stål Macron tål när de riktiga fajterna startar i höst med strejker och demonstrationer. Får han då tillräckligt stöd av andra politiska grupperingar eller blir han ställd ensam i det läget?

Emanuel Macron har förutsättningar att bli en av de mer framstående presidenterna under femte republiken men risken att han misslyckas är också påtaglig. Han övertar ett land i kris. Ett land som är sönderslitet i ekonomiskt hänseende men också kring frågan om nationell identitet; för eller mot muslimer oh andra minoriteter, i inställningen till säkerhet och lag och ordning och i sättet att skydda medborgarna mot terrorhotet. Han regerar i en tid när medborgarna inte bara grupperar sig i höger och vänster utan också mellan nationalism och öppenhet, mellan en auktoritär stat och ett försvar för civilsamhället och humanistiska värden.