Fransk vänster efter Hollande

• december 4, 2016
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Nu har Francois Hollande stigit åt sidan. Han är fortfarande president i Frankrike och förblir det sannolikt  till och med det kommande presidentvalet som har sin avgörande andra valomgång söndagen den 7 maj nästa år. I praktiken är han borträknad. Den franska reformistiska vänstern måste nu förhålla sig till ett nytt läge. Det innebär inte bara att hitta en ny frontfigur utan även hur denna del av vänstern ska förhålla sig till å ena sidan den politiska mitten och å den andra sidan till den del av vänstern som är socialistisk och mer profilerad i meningen att vara rödare i den politiska färgen.

Manuel Valls som lär presentera sin kandidatur som presidentkandidat i morgon måndag eller senast tisdag har vid tidigare tillfällen sagt att han inte längre tror på en enad vänster i Frankrike. Han har då brutit med en klassisk hållning från President Francois Mitterrands dagar när hela vänstern, de Moskvatrogna kommunisterna inräknade, stod enade i en kamp mot högern och mot gaullismen.

Vänstern har alltså alltid bestått av olika partier men den har stått enad i kampen mot högern. Alla har varit socialister, om än med olika nyanser av rödfärg. Det franska Socialistpartiet (PS) har aldrig haft motsvarigheten till det tyska SPD:s Bad Godesburg. PS har haft en mer vänsterorienterad hållning och det har förstås underlättat samarbetet med kommunister och vänstersocialister utanför partiet.

Tiderna förändras och under Hollandes år vid makten har den socialistiska regeringen fört en politik som snarare påminner om socialdemokratiska regeringar i norra Europa. Då har sprickan vidgats. De trogna socialisterna har sagt ifrån. Det gäller förstås partierna på vänsterflanken men också de så kallade frondörerna inom PS. Det finns ingen återvändo. Den socialliberala och socialdemokratiska delen av PS har i dag blivit starkare och utmanar de traditionella. Manuel Valls vill inte gå fram gemensamt med sitt partis frondörer. De å sin sida vill inte låta Valls bli deras representant i kommande presidentvalskampanj. Som många av deras anhängare säger: ”Vi måste kunna känna igen en socialist”.

Sista ordet är inte sagt. Taktik kan dominera över värderingar i ett läge av valrörelse. Kanske kan PS till sin nuvarande karaktär med olika interna riktningar överleva även 2017 års val. På sikt tror jag inte partiet hänger ihop. Valls kommer sannolikt att söka bredda sig mot mitten och hitta samarbetspartner där. Personer och grupper som kan tänka sig att stödja hans kandidatur vid kommande val som presidentvalet 2022 kommer han att hitta i högerfalangen inom PS och i olika mittengrupperingar.

Det är lika rimligt att vänsterflygeln inom PS hittar samarbetspartners till vänster om sig. Den tunga kandidaten inom PS vänsterflygel, Arnaud Montebourg, ställer upp i socialisternas primärval i januari. Vinner han kommer han att söka stöd brett inom vänstern. Förlorar han i primärvalet mot Valls är det inte säkert att han stöder den senare i valet i april och maj. Och vice versa. Då kan sprickan uppstå omedelbart.

Hollande har varit oändligt skicklig i att hålla ihop PS under sina tio år som partiets generalsekreterare. Det är i den rollen han lyckats bäst under sin politiska karriär. Han höll ihop ett parti som redan då var utsatt för starka spänningar mellan olika grupperingar. Han har däremot som president orsakat de nya konflikterna internt.  Dåliga opinionssiffror för honom och indirekt för partiet har inte gynnat lugn och samverkan mellan maktsugna PS-politiker på alla nivåer.

Den socialdemokratiska delen av PS har trots allt visat att den kunnat regera och sköta landet under fem år. Regeringen ärvde en ekonomi i obalans och en ständigt ökande arbetslöshet och usel tillväxt. I slutet av mandatperioden visar kurvorna uppåt även om läget i flera år, egentligen fram till och med 2015, gått åt fel håll. Regeringen har förvaltat på ett balanserat sätt. Inga stora reformer men heller inga grova misstag. Det gäller vård, skola, rättspolitik och utrikespolitik. Klimatkonferensen Cop 21 blev en framgång. Hoten från terrorgrupperna har inte alltid avvärjts med tydlighet med konsekvens men regeringen har samtidigt tagit medborgarnas oro på allvar utan att hemfalla åt grov repressionspolitik.

Den reformistiska vänstern har, om man bortser från Hollandes misslyckande som president, visat att den kan vara ett alternativ till högern och till Nationella fronten. Kanske visar det sig ännu tydligare under en ny högerregim då spänningarna i samhället kan bli ännu mycket starkare mellan etniska grupper och mellan parterna på arbetsmarknaden.

Det är i detta läge som personer som Manuel Valls och Emmanuel Macron kan stiga fram som hopp för framtiden för många fransmän. Frankrike består inte bara av nationalister och konservativa bakåtsträvare. Inte heller bara av förstelnade socialister som också vänder blicken bakåt. Det finns en stor andel av befolkningen som vill modernisera landet mot mindre reglering av staten och mot ökad öppenhet och pluralism. Och mot ökad internationalisering. Särskilt Emmanuel Macron kan vara en ledare som passar in i de människornas drömmar om framtiden.