Högern stärker sin position – vänstern krisar

• november 28, 2016
• Tomas Lindbom
• 3 comments

Söndagen den 27 november innehöll en väntad händelse. Francois Fillon segrade över Alain Juppé i primärvalet som hölls av högerpartiet Les Républicains. Segern blev dessutom överlägsen, 68-32 procent. En annan händelse var mer omtumlande om än inte helt oväntad: Premiärminister Manuel Valls förklarade i en tidningsintervju (Journal de dimanche) att han är beredd att utmana president Francois Hollande i socialisternas primärval i januari.

Högern har genomfört primärvalen på ett skickligt sätt. Dels har organisationen fungerat utan anmärkningar. Partiet har öppnat över tiotusen vallokaler runt om i landet, Människor har ibland tagit sig långt till en vallokal, många har samåkt. De äldre har varit kärnan i denna primärvalspopulation men varken mörker, kyla eller avstånd tycks ha hindrat dem. Köerna i vallokalerna har varit timslånga men gubbar och gummor har snällt stått där och väntat på sin tur. I den andra valomgången röstade 4,5 miljoner.

Högern har också utnyttjat primärvalet till att presentera sin politik och trots motsättningar mellan kandidaterna har partiet dragit stor fördel PR-mässigt av uppmärksamheten. Nu har den kandidat med tydligast konservativa profil vunnit.  Högern har återfått en karaktär som den saknat sedan Sarkozy tog över partiet för tio år sedan.

Mycket kommer att hända i spelet mellan alla kandidater fram till presidentvalet i april och maj. Det är inte avgjort att Francois Fillon blir Frankrikes nästa president. Däremot är det en närmast förkrossande majoritet för högeridéer i detta land. Nya mätningar som redovisades igår kväll visade återigen att högerns kandidat (Francois Fillon) och Nationella frontens (Marine Le Pen) är i täten och kommer att mötas i en andra och avgörande valomgång. Dessa båda kandidater är överlägset starkare än alla andra. Emmanuel Macron som lämnade socialistregeringen i början av hösten och driver en oberoende linje ligger långt efter för att inte tala om sittande presidenten Francois Hollande som inte ens når upp till tio procent av väljarnas röster.

Vänstern är i djup kris. Manuel Valls har nu uppenbarligen bestämt sig för att ställa upp i socialisternas primärval. Han verkar i första hand försöka övertyga sin president om att inte ställa upp. Om det inte lyckas kommer antingen Hollande sparka sin premiärminister fem månader för valet eller så kommer vi att se partiets och regeringens två ledande politiker mötas i en kamp om vänsterväljarna  inför öppen ridå.

Vänstern är splittrad på ett sätt som vi inte sett tidigare. Dels har Socialistpartiets högerflygel haft ansvaret för regeringspolitiken och närmat sig mitten. Det skapar en spänning med den mer traditionella vänstern som finns inom Socialistpartiet och alla partier och grupper till vänster om det. Dels har Hollandes bristande ledaregenskaper skapat en spänning också inom vänstern. Vänsterpartiet och kommunisterna tog avstånd från honom redan 2013, större delen av det gröna partiet och vänsterflygeln inom Socialistpartiet 2014. Under 2016 har också delar av den socialdemokratiska och socialliberala falangen tagit sin hand från Hollande. Knappt någon vänsterpolitiker vill idag ställa upp och helhjärtat försvara sin president.

Opinionen i Frankrike står i dag långt till höger. Framförallt är det de konservativa rösterna som blivit starkare, främst inom Les Républicains. Sarkozys mer högerradikala hållning har förlorat. Den värdekonservativa delen av Nationella fronten är också en viktig del av det partiet. Denna falang kan sägas ledas av Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal Le Pen. Det är inte orimligt att påstå att en fransk president och regering skulle kunna byggas enbart med konservativa politiker. Till detta ska alltså läggas merparten av Nationella frontens väljare och mittenväljare som föredrar högern framför vänstern. Här har vi säkert två tredjedelar av det franska folket.

Vänstern är verkligen på reträtt men framförallt splittrad. Även om opinionsundersökningarna i dag säkert speglar folkopinionen är det ett bekymmer om en andra valomgång står mellan en konservativ och en högerradikal. Det är ett bekymmer om det sociala perspektivet på samhället blir undanträngt. Det är ett bekymmer om den muslimska minoriteten får ett än mer begränsat utrymme och det blir mer socialt acceptabelt för rasister och andra främlingsfientliga att öppet vädra sina idéer och utsätta andra människor för fysiskt våld.

Högern jublar över att ha fått fram en presidentkandidat som är tydlig, verkar kompetent och förefaller kunna vinna presidentvalet ganska lätt. Frågan många med oro ställer sig är: Vad kommer att hända efter valet?