Fillon är inte nyliberal

• november 26, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Utländska medier ska försöka beskriva vad som händer i valrörelsen inför presidentvalet 2017. Det är inte så lätt eftersom motsättningarna mellan politiska kandidater inte nödvändigtvis följer samma mönster som i Tyskland, Storbritannien eller i de skandinaviska länderna. Det kan därför vara svårt att orientera sig in mot centrum av de högerpolitikernas verklighetsuppfattning och värderingar. Det gäller bland annat motsättningen mellan Alain Juppé och Francois Fillon som nu står mot varandra i söndagens andra valomgång i primärvalet för Les Républicains. Ingen av dem är nyliberal, knappt liberal.

Först en kort historisk tillbakablick. Frankrike saknar en stark liberal tradition. Den så kallade mitten har också varit svag. Presidenterna sedan General de Gaulle har med visst undantag för Valéry Giscard d´Estaing varit väl förankrad i antingen en gaullistisk tradition eller en socialistisk. För båda dessa rörelser gäller ett starkt försvar för staten som en garant för nationens fortlevnad och som ett skydd för medborgarnas rättigheter och även välfärd.

General de Gaulle var – general. Han var inte näringsidkare. Han brydde sig om militären, månade om den nationella stoltheten och kulturarvet. I hans nation skulle alla medborgare ha ett gott liv vilket inte hindrade att han bejakade att överklassen, särskilt den bildade gamla överklassen, borde leva i större välmåga än vanligt folk. Han förstod sig inte på liberaler – han hyste närmast förakt för den anglosaxiska världen – och han var fientlig till all form av kulturradikalism. Det är sant att han bejakade marknadsekonomin men under social kontroll. I någon mening stod han för en folkhemsmodell men utan det egalitära draget som i Sverige.

I hans spår går större delen av den franska högern. Francois Fillon är tydlig med att betona sina gaullistiska rötter. Alain Juppé framhäver samma ursprung. Det närmast paradoxala med högerns primärval är att den minst gaullistiska av toppkandidaterna, Nicolas Sarkozy, först kom på tredje plats.

Har då inte Fillon svängt i riktning mot ett liberalt tänkande? Nej, vågar jag påstå. Det är sant att han föreslagit neddragningar av den offentliga sektorn och vissa skattesänkningar. Det är sant men vi måste komma ihåg från vilken nivå han börjar sina neddragningar. Antalet offentliganställda har fortsatt att stiga under senare år. Nu föreslår han en minskning på 500 000. Han försöker också balansera det med en höjning av arbetsveckan från 35 till 39 timmar och med att låta de flesta gå på grund av pensionering.

Fillon är långt ifrån den privatisering som genomförts i Sverige på skolans område. Han föreslår en viss privatisering av sjukförsäkringen men gör undantag för alla med små inkomster. Det är möjligen hans mest thatcheristiska förslag. Han talar om ett nödvändigt  stålbad, inte ett systemskifte. Låt mig påminna om Göran Perssons åtstramningspolitik i slutet av 1990-talet…

Francois Hollande och hans premiärminister har börjat en politik i samma riktning. De har varit mer försiktiga, säkerligen av skälet att deras väljarkår är mer känslig för den här typen av reformer. Fillon får applåder av sina väljare för samma förslag. Juppé har sannolikt samma uppfattning som Fillon men har valt att positionera sig mer mot mitten för att hitta sina väljare där.

Francois Fillon kommer att mjuka upp sina förslag inom ekonomiområdet när han möter hela väljarkåren i valrörelsen efter jul. Däremot kommer han säkert att stå fast vid de konservativa värderingar som är grunden för all gaullism. Det är typiskt att han visar på en annan politik mot Moskva. En annan böjlighet för Putins önskningar och det är. typiskt att han i veckan fått beröm av den ryske ledaren. Han kommer att stå fast vid sina konservativa värderingar om skola, kyrkan och kulturarvet.

Den franska högern är konservativ i första hand och mer marknadsliberal än vänstern traditionellt varit men inte liberal och absolut inte nyliberal, ultraliberal eller thatcherist. Det betyder inte att det finns rader av invändningar mot den franska högern. Jag är den förste att vara kritisk mot Fillons politiska grundsyn. Fillon är katolskt konservativ och det förklarar varför han röstade mot lagen om samkönade äktenskap, i teorin avvisar fri abort, avvisar feminism och alla former av genderteorier, försvarar en fransk kulturell identitet och avvisar allt som kan kallas multikulturellt samhälle. Han står för åsikter som i vårt land möjligen vissa inom Sverigedemokraterna och yttersta högerflygeln av KD  delar. I Frankrike sopar han hem rösterna i högerns primärval. Fransk höger är verkligen något annat än den svenska. I Frankrike handlar det om kulturvärderingar, i Sverige om att öka lönsamheten på så många områden som möjligt.

Vid flera tillfällen under debatten i torsdags mellan Fillon och Juppé fick särskilt Fillon frågor av journalister som han snabbt beskrev som karikatyrer av verkligheten och av hans uppfattningar i olika frågor. Det gäller även för franska journalister att förstora motsättningar. Den som vill söka förstå vem som kan bli Frankrikes president får nog anstränga sig att borra lite djupare i dennes värderingar och förslag. Ett Frankrike under Fillon kommer att vridas åt höger men utifrån konservativa värderingar och inte liberala. Eftersom ordet liberal är mer laddat och avskytt än konservativ bland franska vänsterväljare kommer självfallet de politiska partierna till vänster rikta in sig på Fillons ekonomiska förslag och kallade dem för nyliberala. Då är det bara som utomstående betraktare att inse att det som så mycket annat är en del av det politiska spelet.