Snart är det primärval (vänstern)

• oktober 11, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Socialistpartiet (PS) genomförde ett primärval redan inför förra presidentvalet. Under hösten 2011 tävlade ett antal kandidater om att få representera partiet i 2012 års presidentval. Segrande gick Francois Hollande som också blev nationens president. Det var självklart så att alla de andra kandidaterna ställde sig bakom segraren. Flera av dem fick också uppmuntrande belöningar som bland annat finansminister och premiärminister under den följande mandatperioden. I år är läget helt annorlunda. Socialistpartiet håller på att brytas ner av inre motsättningar och partierna till vänster om PS vill inte alls ha med det kommande primärvalet att göra. Hollande kan mycket väl tvingas avstå från att kandidera på grund av för svaga opinionssiffror. Det troliga är ändå att han blir en av de fyra eller fem som gör upp om presidentposten i april och maj nästa år.

Socialistpartiets ledning, i samråd med Hollande får man förmoda, beslöt sig för att genomföra ett primärval även denna gång trots att partiet har en av sina ledare på posten som nationens statschef. Orsaken står att finna i Hollandes svaga ställning. Ingen vet om han överhuvudtaget kommer att utmana sig själv för en andra mandatperiod. Utan primärval skulle partiet sakna en organiserad debatt om vem som lämpligast bör konkurrera med andra partiers kandidater om presidentposten. Dessutom lovade Hollande 2012 att det skulle bli ett primärval även med honom som president.

Utan primärval skulle också konflikten med vänsterflygeln inom PS bli ohanterlig. De så kallade fondörernas hätska motstånd  mot Hollande och regeringen måste kanaliseras på något sätt, är säkert bedömningen från partiets ledning och dess generalsekreterare Jean-Christophe Cambadelis. Nu blir det i alla fall primärval som hålls i slutet av januari nästa år, två månader efter primärvalet hos högern (Les Républicains). Nationella fronten genomför inga primärval. Dess partistruktur är starkt hierarkisk och kopplad till familjen Le Pen – med undantag för pappa Jean-Marie som nu morrar för sig själv utanför allt inflytande. Marine Le Pen är partiets självklara kandidat till presidentvalet 2017.

Flera kandidater har redan anmält sitt intresse till PS primärval som blir öppet för alla medborgare som säger sig dela partiets värderingar och betalar några få euro. Ingen minister har anmält sig av solidaritet med Hollande som ju faktiskt har utsett alla och också kan avsätta dem. Alla kandidater som hittills anmält sig kan sägas tillhöra vänsterflygeln. Några av dem är  ministrar som avgått. Namn som Arnaud Montebourg (tidigare finansminister) och Benoit Hamon (tidigare utbildningsminister).  Den kandidat som först anmälde sig var nuvarande senatorn Marie-Noëlle Lienemann. Hon har alltid varit förbunden med Jean-Luc Mélenchon som lämnade Socialistpartiet 2008 för att skapa ett vänsterparti (Parti de Gauche). Lienemann stannade kvar i PS när Mélenchon gick sin väg men hennes idéer är snarare i linje med sin gamla kompanjon.

Alla väntar på besked från Hollande om han tänker ställa upp i primärvalet och därmed kandidera som president för en andra mandatperiod. Han har officiellt sagt, sedan flera år tillbaka, att han bara ställer upp om arbetslöshetssiffrorna sjunker påtagligt. Så sent som förra månaden steg siffrorna med 50 000, en av de högsta ökningarna under hela mandatperioden, efter några månader av smärre minskningar. Redan av detta skäl är det svårt att se att han kan ställa upp igen. Allt annat vore ett svek mot ett gammalt löfte och en tung utgångspunkt för hans valrörelse om han ändå väljer att kandidera. Men…

Om Hollande avstår från att kandidera tror de flesta att Premiärminister Manuel Valls stiger in i leken. Hans position är bättre än Hollandes i väljarkåren men inte mycket bättre. Han är främst en kandidat för väljare som står längre från partiet och som inte är medlemmar. Det gäller för Valls att i så fall motivera tillräckligt många vänsterväljare utan partibok med socialliberala åsikter att gå och rösta i primärvalet.

Socialistpartiet har inga större förhoppningar om att kunna se en av sina kandidater som president i maj nästa år. Hollande, Valls och i ännu mindre grad Montebourg har någon chans mot högerns kandidat. Särskilt svårt blir det om PS kandidat ställs mot Alain Juppé. Det ryktas att en hel del vänsterväljare kommer att rösta på Alain Juppé i högerns primärval för att stoppa Nicolas Sarkozy och få en mer samarbetsorienterad president; det mindre onda för vänstern är Juppé.

Jean-Luc Mélenchon kommer att kandidera för sig själv. Han kommer också att dra en hel del röster i presidentvalet. I dag visar opinionsundersökningar att han har ungefär lika stort stöd bland väljarna som Francois Hollande men bara drygt tio procent. Det räcker inte för honom till en andra valomgång där de två starkaste kandidaterna från den första valomgången gör upp om segern. Vänstern till vänster om regeringen och Hollande och ledningen för PS är högljudd och får uppmärksamhet, inte minst när det kommer till frågor om arbetsmarknad. Dock blir aldrig dessa grupperingar – inom sig ofta mycket spretiga – så starka att de kan spela en avgörande roll i val. Hollande skulle teoretiskt kunna öka sin väljarandel fram till april-maj nästa år som representant för en politisk riktning som ändå har stöd av stora grupper i samhället. Mélenchon har inte den potentialen.

Det är svårare att bedöma utgången av Socialisternas primärval i jämförelse med det som genomförs av Les Républicains. Allt beror på om Hollande ställer upp eller inte. Tidigare i denna artikel skrev jag ”Men…” Hans personlighet pekar mot att han trots alla tveksamheter ändå ställer upp. Jag tror att han är angelägen, närmast besatt, av tanken att visa hur väl han genomfört sin politik under åren som president.  Han har också svårt att tro att inte väljarna till slut, på valdagen, ger honom rätt. Han lutar sig förstås mot många historiska exempel på väljarbeteenden i Frankrike. En sittande president är inte. vatten värd i fyra år och elva månader men under de sista veckorna säger folk: ”Nåja. Det blir väl inte bättre med den där andra kandidaten så låt oss rösta på honom som redan sitter i Elyséepalatset.” Francois Mitterrand omvaldes 1998 på de grunderna. Mitterrand är också Hollandes stora förebild i politiken.

Om min analys stämmer kommer han då sannolikt att väljas till partiets presidentkandidat. Vänsterkandidaterna kan inte räkna med tillräckligt stöd eftersom valet är öppet och inte bara angår de åttiotusen partimedlemmarna. Det innebär en ny situation i presidentvalet. Där kommer enligt mina oerhört riskabla antaganden följande huvudkandidater att stå mot varandra: Jean-Luc Mélenchon, Francois Hollande, Alain Juppé och Marine Le Pen. Och som joker Emmanuel Macron. Honom ägnar jag tredje artikeln om primärvalen. Han har sin rörelse och hur det går om han ställer upp kan vara intressant att spekulera lite mer om.