Nationaldag i politisk förväntan och utan EM-guld

• juli 14, 2016
• Tomas Lindbom
• 1 comment

I dag är det Frankrikes nationaldag. Den firas som det anstår en stormakt och som det anstår den stormakt som odlar en tradition av kulturell stilfullhet och respekt för historien. Gott! Vi får överse med de militära inslagen och njuta denna dag av all champagne som serveras i smala glas.  Och de små snittarna. Inget land kan presentera så välsmakande och estetiskt tilltalande snittar som Frankrike.

Bakom fasaden är det inte alltid lika vackert. Den politiska majoriteten befinner sig i ett kaosartat tillstånd med tanke på valet om nio månader. Ingen vet vem som slutligen kommer att hugga kniven i ryggen på någon annan. Kommer Francois Hollande att kunna ställa upp för omval? Ingen president under den femte republiken (sedan General de Gaulles dagar) har behövt avstå från omval och bara två har förlorat: Valéry Giscard d´Estaing mot Francois Mitterrand 1981 och Nicolas Sarkozy mot Francois Hollande 2012. President de Gaulle avgick efter en folkomröstning och Georges Pompidou dog mellan två val. Charles de Gaulle, Francois Mitterrand och Jacques Chirac blev alla tre omvalda som presidenter.

Året före nästa presidentval vet inte Hollande om det ens är mödan värt att försöka kandidera för en andra valomgång. Risken att inte komma vidare till en andra valomgång är överhängande och det finns till och med olyckskorpar som kraxar och påstår att en annan socialist, Jean-Luc Mélenchon från Parti de gauche kan få fler röster än Hollande i en första valomgång.

Häromkvällen lanserade ekonomiministern Emmanuel Macron sin kandidatur vid ett möte mitt i Paris. Han sa det inte helt öppet men alla förstod att han nu är en marche (på väg) som hans nystartade rörelse så fyndigt heter. Han sitter alltså i regeringen samtidigt som han förbereder att konkurrera med sin chef, presidenten, om att nästa år ta den högsta politiska posten i besittning.

Frankrike är ett land i mental depression. Majoriteten fransmän har tappat  tron på de nuvarande politiska ledarna. Strejkerna och demonstrationerna mot regeringen detta år är en sak. Yttersta vänstern har för vana att demonstrera och slå på alla tillgängliga slagverk för att höras. Det händer under varje presidentperiod. Den yttersta vänstern är snarare på retur i Frankrike och kan bara göra sig gällande nu på grund av en så svag vänsterpresident. Det finns ett mer djupgående missnöje för att inte säga uppgivenhet hos en majoritet fransmän. Befolkningen har inte lyckats ömsa skinn in i det tjugoförsta seklet. Allt för många tror allt för lite om sitt lands förmåga och att dess roll i världen ska fungera. Marine Le Pens framgångar är ett av bevisen på detta.

Det kommer att drickas champagne och ätas snittar som vanligt bland dem som har råd med det. För andra hade ett EM-guld piggat upp i den grå vardagen. Nu blev det inte så. Det finns vissa ljuspunkter. Ekonomin går trots allt inte lika dåligt som för några år sedan. Det finns en medelklassungdom som är välutbildad och tror på sin framtid. Emmanuel Macron har fångat in den och kanske kan hans och ungdomens entusiasm rycka med sig delar av det franska folket. Det behövs ändå mer av omtag och nytänkande i det franska samhället för att tiderna ska bli bättre.

Låt oss skåla  för ett bättre år fram till nästa val i april-maj 2017 och att landet slipper uppleva att de främlingsfientliga nationalisterna tar över högsta makten. Det skulle i så fall tvinga oss att nästa 14 juli byta ut champagnen mot gravöl. Själv tänker jag nu ta en dryg månads ledigt från bloggskrivandet. Jag är tillbaka med nya rapporter när fransmännen återvänder från sina semestrar mot slutet av augusti. Glad sommar!