Franska folket avvisar den politiska ledningen

• april 27, 2016
• Tomas Lindbom
• no comments

Franska folket är inte nådigt i sin dom över sina politiker. I en nyligen genomförd undersökning, presenterad i dagens Le Monde, finns det siffror som är mer än tydliga men ändå inte förvånande. Nio fransmän av tio anser att politiker främst agerar utifrån personliga intressen. Mer än sju av tio anser att de flesta politiker är korrupta.

Visserligen sägs det alltid att fransmännens bästa gren är att kritisera och visa upp sin skepsis mot allt och alla. En riktigt fransman låter sig inte luras av överheten. Samtidigt är dessa siffror ändå alarmerande. Det går inte att trolla bort det faktum att det råder en förtroendekris för franska politiker och att den fördjupats under senare år.

Den nuvarande presidenten Francois Hollande har spätt på denna misstro trots att han i många avseenden förefallit vara motsatsen till korrumperad, Däremot svag och det leder också till ökad misstro och förakt. Han valdes 2012 för att en majoritet fransmän ville bli av med den föregående presidenten, Nicolas Sarkozy. Det var ingen bra början. Och han har aldrig under mandatperioden kunnat sätta sitt eget märke under den politik som regeringen fört. Reformerna har genomförts utan att de kopplats till en hollandistisk profil. Ingen vet egentligen vad som drivit honom under dessa fyra år. Allt han gjort har inte varit dåligt. Tvärtom. Men han får inget beröm, ingen uppskattning för det goda. Däremot för det som upplevs som problemet i Frankrike i dag; en sjunkande levnadsstandard, känslan av dåliga framtidsutsikter för landet och särskilt dess unga.

Det finns ett påstående i undersökningen som respondenterna ska ta ställning till och som i högsta grad berör Hollande. Vi har behov av en verklig chef som återställer ordningen i landet. Hela 88 procent  bejakar det påståendet. Ännu mer anmärkningsvärt är det att 76 procent av socialisterna också gör det. Hos Le Pens och hos högerns väljare är siffran 99 procent!

Svaret i undersökningen ger en bild av hur fransmän tänker kring presidentrollen. En stark man ska stiga fram och ta itu med problemen. Det är en konsekvens av den konstitution som landet har haft i över ett halvt sekel med en extremt stark presidentmakt i en redan starkt centraliserad nation.

Svaret visar också hur kritiken mot Hollande brett ut sig också bland hans egna väljare. Det ska noteras att Vänsterpartiets och kommunisternas väljare i mindre grad stämmer in i påståendet (56 procent) trots att dessa partier är i stark opposition till Hollande. Förklaringen här ligger förmodligen i att dessa partier vill förändra konstitutionen och göra parlamentet starkare och presidenten svagare.

Bortsett från dessa konstitutionella överväganden så innebär franska folkets svar ett fullständigt knock out-slag mot Hollande och hans fyra år vid makten. Nyligen genomförda opinionsmätningar visar att Hollande kan komma först på fjärde plats i presidentvalets första valomgång. Bara de två första går till en avgörande andra valomgång. Han skulle då inte bara passeras Marine Le Pen, som förmodligen vinner, och högerns kandidat utan även en vänsterkandidat som till exempel Jean-Luc Mélenchon,

En sådan förödmjukning kan inte Hollande tillåta. Han sätter nu in förtvivlade resurser för att visa folket och inte minst den kritiska delen av vänstern att han genomfört en hel del bra saker under sina regeringsår. Under parollen Hé Oh la gauche (ung: Hallå Oj vänstern) samlades ett tjugotal av hans ministrar i en universitetslokal i Paris för att berätta om sina framgångsrika år vid makten. Femhundra partilojala satt i salongen och applåderade. Frågan är om detta räcker. De flesta svarar att Hallå Oj Vänstern är en av de mer löjeväckande parollerna som hörts i fransk politik och att det snarare bidrar till bilden av en politisk ledning som tappat fotfästet. Inte nödvändigtvis innehållsligt men absolut ur ett kommunikationsperspektiv. Att Hollande som den normala presidenten som han vill kalla sig i början av sin mandatperiod har dragit ner bilden av ledarskapet i ett bottenläge och fått kritiken mot den politiska makten att växa till ren stormstyrka.