Mitterrand och Hollande – far och son

• januari 8, 2016
• Tomas Lindbom
• 1 comment

I dag är det 20 år sedan Francois Mitterrand dog, bara ett halvår efter det att han avgått som president efter fjorton år. Ingen president under den femte republiken har suttit så länge. Ingen kommer heller att göra det eftersom presidenterna från och med valet 2002 väljs på femåriga mandatperioder. Mitterrand är otvivelaktigt också en av de största presidenterna mätt i hans karaktär och de reformer han genomförde. Nuvarande presidenten, Francois Hollande söker gå i den store socialistledarens och i sin andlige fars fotspår, dock utan att nämnvärt lyckas.

Redan på 1980-talet började Europa liberaliseras ekonomiskt och den politik på vilken Mitterrand byggde sin valkampanj 1981 höll inte i kontakt med verkligheten. Vem minns inte Reagan och Thatcher! Nationaliseringarna, de stora skattehöjningarna och en våldsam offentlig reformpolitik inom social verksamhet och arbetsmarknad ledde snabbt till fransk isolering i västvärlden, kapitalflykt och underskott i budgeten. Redan efter ett år såg alla hur krisen närmade sig och 1983 tvingades Mitterrand och hans regering lägga om politik. Det som då hände var egentligen slutet på ett riktigt vågat ekonomiskt vänsterprojekt i Frankrike och förmodligen i alla moderna västländer. Besvikelsen var stor i vänsterkretsar men denna besvikelse kunde hjälpligt hävas genom Mitterrands politiska skicklighet och en del reformer inom andra fält. Han blev presidenten som avskaffade dödsstraffet, som moderniserade skolan och som satsade stora pengar på kulturen, inte minst kring 200-årsminnet av revolutionen 1989.

Den andlige sonen till Mitterrand har försökt göra samma resa men hittills utan samma framgång. Francois Hollandes stora tal i Bourget utanför Paris i januari 2012 var startskottet för dennes valrörelse inför valet i maj samma år. Hollande attackerade finansvärlden som han kallade sin stora fiende. Han lovade kamp mot liberalerna i Berlin och Bryssel för en annan EU-politik kring ekonomin. Han lovade också reformer som skulle stärka de homosexuellas rättigheter på flera områden.

Hollande tvingades till i stort sett samma reträtt på det ekonomiska politikområdet. Hollandes program var oändligt mycket försiktigare än Mitterrands i början på 1980-talet, ett program som han dessutom skrivit gemensamt med kommunisterna. Ändå kunde han inte upprätthålla sin ursprungliga linje och idag styrs Frankrike av en trojka av Hollande, Valls och finansminister Macron, varav åtminstone de två senare kan betraktas som socialliberaler.

Hollande har däremot inte samma kraft och förmåga att ena landet kring reformer på andra områden än ekonomin. Hans lansering av lagen om samkönade äktenskap blev både ofullständig och möttes av mer motstånd än han hade önskat i det läge han då befann sig med svåra problem inom ekonomin. Han har genom sin utbildningsminister lyckats delvis modernisera skolan (mellan- och högstadiet). Han har enat landet mot terrorismen och fört några krig som medborgarna uppskattat. Han har delvis lyckats inom områdena lag och ordning och utrikespolitik därför att han slagit in på en konservativ linje som stämt med stämningarna hos folkflertalet. Han har däremot inte förmått påverka opinionen, inte framgångsrikt drivit frågor som mött motstånd. Vi ska minnas att Mitterrands lag mot dödsstraff drevs igenom mot folkflertalets vilja.

Sist men inte minst: Hollande är en impopulär president och en president som inte respekteras. Han möter inte samma respekt som Mitterrand på sin tid och han har vare sig kunnat ena vänstern eller folket i allmänhet.

Francois Mitterrand hyllas 20 år efter sin död. Det skrivs alla möjliga böcker om honom och hans egna böcker ges nu också ut som samlade verk. Mitterrand tvekade i sin ungdom om han skulle satsa på politiken eller litteraturen. Han valde det förra därför att han inte var säker på att kunna försörja sig på att skriva.

Francois Mitterrand var en stor personlighet. Som sådan komplicerad och ofta illa omtyckt. Han kunde vara både besvärlig och elak. Han var intrigant eller, om man ska uttrycka det vänligt, strategiskt skicklig. Hans personliga egenskaper var ändå av den digniteten att han kunde respekteras av alla, även av hans politiska motståndare. Francois Hollande har efter snart fyra år som president bekräftat den bild alla hade av honom dessförinnan. En duktig partisekreterare med förmågan att själv alltid hamna på fötter oavsett vilka politiska saltomortaler han utfört. Tyvärr räcker det inte för att med framgång driva Frankrike ur dess värsta kris, ekonomiskt och kulturellt, under efterkrigstiden.