För eller emot Le Pen – val i morgon

• december 12, 2015
• Tomas Lindbom
• 1 comment

I morgon, söndagen den 13 december, går fransmännen till val och väljer ombud i de tretton nya regionala folkförsamlingarna. Nåja, det lär inte vara fler än drygt 50 procent som orkar släpa sig till valurnorna. Resten vet inte om att det är val, visar förakt för politikerna eller håller för ögon och öron och hoppas att det värsta inte ska inträffa; att FN säkrar majoriteten i en eller flera regioner. Valet gäller regionerna men är ett av de viktigaste nationella lokalvalen på många år. Sjutton månader före presidentavalet är detta val oerhört viktigt. Det kan få avgörande konsekvenser för vem som blir nästa president.

Opinionsundersökningarna inför andra valomgången visar att det blir jämnt i många regioner och FN kan vinna i fyra; Nord-Pas-de-Calais-Picardie i norr, i Provence-Alpes-Côte d´Azur i sydöst, i Bourgogne-Franche-Comté, söder om Paris och i den östra regionen Alsace-Champagne-Ardenne-Lorraine i öst. Bara namnen på de nya storregionerna gör oss som är kommentatorer av valet rent vimmelkantiga. Typiskt för de ständiga politiska striderna i Frankrike kring allt från form till innehåll gör att – som i detta fall –  ansvariga i de gamla länen som slagits ihop till storregioner inte kan komma överens om ett nytt enkelt gemensamt namn. Vi får alltså leva med dessa långa och omständliga beteckningar.

Front National har alltså chansen att ta hem ordförandeposten och bilda majoritet i fyra regioner men det är möjligt, nästan troligt, att partiet inte vinner majoritet i någon region. Socialisterna har dragit sig tillbaka i två, i norr och i sydöst. Socialistledningen rekommenderar aktivt sina väljare att rösta på högern i dessa regioner. I de andra två möjliga segerregionerna förefaller FN:s chanser att vinna snarare större. Allt är i alla fall oerhört spännande och oförutsägbart. Osvuret är bäst men om jag nu ska leverera ett tips om valresultatet säger jag att tillräckligt många socialister och allmänborgerliga tar sig till valurnorna i morgon för att  FN inte lyckas vinna ens någon region.

Valet har för Socialisterna blivit en fråga för eller emot FN. Det är på många sätt en sympatisk hållning. FN är ett obehagligt rasistiskt parti med en människosyn som exkluderar folk och kulturer från fullt medborgarskap i landet. Tonläget från dess ledare har också skruvats upp i takt med att högern och vänstern sökt sig allt längre  högerut. Det går att tala om ett chickenrace mot ett samhällsklimat där krigsretoriken är  gängse. Nu använder också Manuel Valls samma krigstermer i kampen mot FN (”Vi lever i ett inbördeskrig mot FN”, säger han) men problemet är att hela världsbilden samtidigt förändras hos människor i allmänhet. Det går inte att bara tala om krig, gränskontroller, vapen och repression utan att den sortens människosyn sipprar ner i hela folksjälen och kommer att omfatta alla delar av samhället.

Både högern och vänstern har ett problem i förhållande till FN:s väljare. Dessa väljare får inte utsättas för kritik samtidigt som partiet de röstat på ska attackeras. ”Vi hör väljarnas budskap och vi tar hänsyn till det”, förklarar representanter för alla andra partier. Men vad ska de ta hänsyn till? Det går att i allmänna ordalag visa förståelse för väljarnas oro, deras misstro mot de traditionella partierna och så vidare. Men vad ska dessa traditionella partier göra åt det? Socialister och högermän blir svaret skyldiga.

De försöker anpassa sig allt mer till FN utan att ändå göra det helt och hållet. Skulle de svara på FN:s hatpropaganda med ett kärleksbudskap skulle det inte fungera i dag. Väljarna har faktiskt röstat på FN för att de föredrar FN i någon mening.

Manuel Valls är ett exempel på en ledande politiker inom de gamla partierna som försöker sitta på två stolar samtidigt. Han rasar mot FN men har anammat stora delar av dess politik. Han stänger gränserna för flyktingar. Han talar bara om krig mot terrorismen men nämner inte ett ord om hur det franska samhället ska friskna till rent mentalt. Han talar visserligen om ekonomiska reformer men dessa är av traditionellt liberalt snitt som inte vinner några sympatier alls hos de franska arbetarväljare som nu vänder sig mot FN

Det ska sägas att Valls liksom Hollande försöker stoppa FN. Socialistpartiet drar till och med tillbaka sina kandidater i två regioner där partiet bedömer att deras medverkan i söndagens andra valomgång kan leda till seger för FN. Frågan är om det på sikt är en riktig strategi. Jag tror det inte. Men det är ändå en signalpolitik – för att använda ett populärt ord i den svenska flyktingdebatten – som visar att partiet i någon mening – möjligen! –  står upp för humanistiska värden.

Nicolas Sarkozy är verkligen aggressiv i sin retorik. Han är en Marine Le Pen i lightversion. Han angriper vänstern som för honom är åtminstone en lika stor motståndare som extremhögern. Det finns förstås skillnader mellan Sarkozy och Le Pen men de skillnaderna handlar mer om synen på ekonomi och i de frågorna attraherar han mer traditionella borgerliga väljare med högre utbildning. Sarkozy är heller inte alls intresserad att dra tillbaka sina kandidater i den region (Languedoc-Roussillon) där partiets kandidat kom på tredje plats och där dennes medverkan i den andra valomgången skulle kunna leda till seger för FN.

Sarkozy har faktiskt med sin ultrahögerpolitik inom sitt parti Les Républicains blivit så omtvistad som ledare att det kan bli palatsrevolution under nästa år. Några av hans utmanare om posten som partiets presidentkandidat i valet 2017 – särskilt Alain Juppé – kan mycket väl ta över och förpassa Sarkozy ut i kulisserna redan under månaderna som nu följer på regionalvalet. Högerns samarbetsparti, det centerorienterade UDI, knorrar verkligen över Sarkozys sätt att förhålla sig till FN under dessa regionalvalsveckor.

Alla partier har nerverna utanpå inför resultatet i regionalvalen i morgon kväll. Den politiska karta som ritas upp nu kommer att påverka mycket av det som sker inför presidentvalet 2017. FN kan få ett inflytande i landet och ha möjlighet att bygga sin ställning ytterligare eller genom orutinerade politiker i maktställning skrämma bort väljare till 2017. PS och LR-UDI behöver ett rimligt stöd i väljaropinionen för att få fart på sina valkampanjer inför 2017. Claude Bartolone (PS) och Valérie Pécresse (LR) slåss med allt ojustare medel för att vinna den åtråvårda posten som ordförande i Parisregionen. För PS är det närmast en kamp på liv och död. Partiet har redan förlorat en stor del av de vanliga fransmännens stöd till FN. Skräcken att den sittande presidenten Hollande inte ens kommer till en andra valomgång i nästa presidentval är stor. Frankrike har i dag tre dominerande block men en konstitution som är byggd för två. Vem ska falla ifrån i presidentvalet då bara två kandidater går vidare till en andra valomgång. Allt pekar på att Marine Le Pen är en av dessa två. Men vem är den andre?