Dominique de Villepin analyserar kriget mot terrorism

• november 26, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är tydligt att den politiska klassen i Frankrike sedan länge övergått från ett inkluderande och mänskligt språk till alltmer av krigiska termer i sin retorik till medborgarna. Det förefaller som denna övergång skett under perioden efter den 11 september 2001. Samtidigt har straff blivit en naturligare form av politiska insatser än förebyggande sociala åtgärder. Efter den 13 november tävlar alla partiföreträdare från Socialistpartiet till Nationella fronten om att ligga i täten när det gäller att visa musklerna både i ord och handling. Det är inga veka kärringar som styr. Det är tuffa grabbar med stål i blicken som styr landet eller som har aspirationer om att ta över makten och genomföra ännu hårdare tag.

Därför är det en befrielse att höra en och annan mer nyanserad röst i diskussionen. De finns också, lyckligtvis. Ett klipp ifrån förra året med förre utrikes- och premiärministern Dominique de Villepin inger visst hopp. Några minns kanske hans starka tal i FN mot USA:s invasion i Irak 2003. Han tillhör den falang inom fransk höger som i gaullistisk tradtion motsätter sig samma messianska syn på utrikespolitik som företräds av USA med en tydlig fiende i omvärlden som ska bekämpas. Han är framförallt en företrädare för motståndet mot USA i General de Gaulles efterföljd. Den franska utrikespolitiken efter honom, det vill säga efter Jacques  Chiracs ämbetsperiod som president och som slutade 2007, har anpassat sig till USA. Förändringen skedde under Nicolas Sarkozys tid och fullföljs nu av Francois Hollande.

Dominique de Villepin gjorde ett sju minuter långt inlägg i ett panelsamtal hos den kände journalisten Frédéric Taddei i den statliga, stora tv-kanalen France 2 en fredagkväll förra hösten. Sju minuter utan att bli avbruten i fransk tv visar hur sällsynt starkt och imponerande hans inlägg var. Ingen kunde helt enkelt avbryta honom. Det var geopolitisk analys kring terrorism och bekämpningen av densamma på högsta internationella nivå. Man kände de andra debattdeltagarnas absoluta koncentration. Varje ord gick fram.

”Kriget mot terrorismen kan inte vinnas”, konstaterade de Villepin. ”Terrorismen är ett osynligt ansikte som ständigt rör sig och är helt opportunistiskt till sin karaktär. Den kan bara bekämpas med en politisk strategi.”

Han konstaterade vidare  att ett krig mot terrorism också bara kan skydda den västerländska angriparen om den är helt inordnad i ett säkerhetstänkande. Han antydde  att ett land som Frankrike inte har den bunkerliknande ordning som är nödvändig om ett västland ska gå i krig mot Daesh. Han menade då, fyra månader före Charlie Hebdo och attentatet mot kosherbutiken i Vincennes, att Frankrike inte hade beredskapen för att klara terroristangreppen. Han pekade på USA och Israel som länder som har anpassat sin egen värld till att kunna försvara sig mot terroristangrepp som blir följden av att ett västland utmanar en grupp som Daesh.

En sådan krigisk terrorbekämpning är ändå dömd att misslyckas. Under dessa sju minuter beskrev han hur Mellanösterns muslimska värld lever i svår kris. En kris kring ländernas modernisering. En kris av konflikter mellan olika minoriteter. En social kris där både medelklassen och de fattiga är utsatta. Han påpekade också hur Daesh i stor utsträckning rekryterar sina anhängare ur denna medelklass.

”Med dessa krig mot terrorismen sätter vi igång en process av än mer destruktivitet och hat i dessa länder. Hat skapar hat, krig föder nya krig”

Det finns verkligen anledning att begrunda Dominique de Villepins ord som är profetiska i meningen att de uttalades före det mörka året 2015.  Han avslöjar det kortsiktiga i den ryggmärgsmässigt repressiva krigspolitik som Frankrike men också andra västländer nu sätter i verket. Politiker som tror att hårda muskler är det enda medlet att lösa konflikter och vinna väljare. Dominique de Villepin är en Frankrikes mest inflytelserika politiker på senare år. Han har också visat att det går att säga nej till krig, som det i Irak 2003. Och som han konstaterade i sitt inlägg att detta krig och flera andra som följt i mellanöstern under det senaste decenniet inte lett till fred och försoning utan tvärtom till mer våld, mer terrorism och en flyktingvåg som nu skakar Europa. Hans inlägg i tv-programmet delas nu flitigt av fransmän som ganska tysta ändå avvisar den ensidigt krigiska politiken som Hollande och hans regering för.