En promenad i östra Paris

• november 24, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår eftermiddag promenerade jag runt i området i östra Paris där terrordåden genomfördes  tio dagar tidigare. Jag stannade till vid restaurant L´Écumoir på Rue Saint Sabin för att hälsa på ägaren. Här har jag ätit några gånger och så sent som i april hade jag med mig en grupp svenska journalister som tillbringade en glad kväll i hennes lilla restaurang.

Jag knackar på fönsterrutan och hon kommer och öppnar.

– Så blev vi drabbade igen, suckar hon. Hennes restaurang ligger mitt emellan Charlie Hebdos lokaler och Bataclan.

– Jag stängde restaurangen med alla gästerna när de började skjuta, berättar hon. Här satt vi sedan till midnatt när alla gick hem. Det fanns en väg att komma ut ur området medan alla andra gator var avspärrade.

Hon berättar om folk hon känner som blivit vittne till skjutandet och nu lever med psykisk stress. Och restaurangen går dåligt efter attentaten. Vem känner lust att äta middag ett stenkast från dramat den 13 november?

– Folk säger att livet måste gå vidare och att de inte är rädda. Men vi är alla rädda. För att inte tala om turisterna. Hotellen runtomkring här har förlorat mer än hälften av sina bokningar.

Jag fortsätter min promenad och går in på Rue Saint Sébastien som leder bort mot Bataclan. På en liten tvärgata ligger en skola för små barn. Pappor och mammor är där för att hämta dem. Vad tänker de? Livet måste gå vidare.Vi får inte vara rädda.

Gatorna är  trånga i detta område, gamla arbetarkvarter som fått en ny profil under de senaste tjugo, tjugofem åren. Charmen med gatorna mellan Place de la Bastille och Place de la République är blandningen av människor och öppenheten. Här vimlar det av små affärer. Jag går förbi skomakaren som säkert funnits där i alla tider, den lilla mataffären, skolor som ligger insprängda mellan vanliga bostadshus. Sida vid sida lever det enkla matstället med lokaler som byggts om för en ny publik, den välmående medelklassen som finns i Paris lika mycket som i andra storstäder och som dras hit för att äta och dricka på kvällarna men också för att köpa en lägenhet. Jag tittar in i den designade vinbaren där  några unga män i väldressade kostymer sitter och smuttar på ett glas vin.

Det blir så uppenbart att det är ett kulturkrig som terroristerna för mot detta kvarter. Jag möter också många muslimer på min vandring genom gatorna. En kvinna jag möter bär slöja. Hon lever mitt i ett kvarter med grannar som varken avstår sitt glas vin eller tillber Allah. De har sina barn i skolor där lärarna är sekulariserade och barnens kamrater är både muslimer, kristna, judar eller helt sekulariserade. Så är vår bild av ett gott samhälle. Så ser inte terroristernas samhällsmodell ut.

Det blir alltmer tydligt att denna attack mot östra Paris var en attack mot det multikulturella. Ändå kan nästa attentat drabba ett kvarter i den mondäna västra delen av Paris eller någon annanstans. Inget är förutsägbart men denna gång går det inte att ta fel på budskapet. Östra Paris är ett rött skynke för Daesh. De vet var de sätter in giftpilarna.