Efter Parisattentaten – nu är det krig, grabbar

• november 15, 2015
• Tomas Lindbom
• 2 comments

De radar upp sig runt borden i de olika franska tv-kanalerna. Kommentatorerna och analytikerna som dominerar 24 timmar efter dåden i fredags kväll. Nu handlar det mest om analys och att prata krig. Jag lovar. Det finns inte en kvinna överhuvudtaget närvarande i de sammanhangen.

Medierna har sin egen kronologi efter stora tragiska händelser. Närvaro i skeendet med bilder av dramat den första dagen. Därefter kommentarer och analyser. Nu väntar snart det tredje steget. Det politiska grälet om vem som är ansvarig för händelserna.

Just nu befinner sig Frankrike i steg 2 med en fot kvar i steg 1. Fortfarande berättar vittnen om sina upplevelser. Vi får rapporter från sjukhus där svårt skadade kämpar för livet. Det har varit 129 döda sedan igår eftermiddag men fler är att vänta. Det finns 99 svårt skadade, rapporterar journalisterna i tv-studios. Vi tittare tänker att siffran 129 snart måste öka och öka mycket. När passerar vi 130 och 150? Undrar om vi når 200-strecket?

Framförallt upptas studiotiden i tv av alla dessa experter som unisont ropar på krig. Det är alldeles uppenbart att kampen mot terrorismen måste  intensifieras. Kampen mot det som vi alla avskyr, nämligen det kalla, hänsynslösa våldet som nu senast drabbat Paris. Europa måste ta på allvar det som delar av Afrika och Asien redan lever med. Islamismen är uppenbart en rörelse som växer och som redan är ett hot mot en fri och mänsklig värld.

Samtidigt borde vi veta att krig med  enbart militära medel aldrig kan vinnas. Det är ingen naturlag att fler vapen, fler militära förband och inte heller mer avlyssning och kontroller leder till att krig vinns. Krig vinns också med solidaritet, psykologiska och mänskliga insatser, etiska överväganden liksom sociala och ekonomiska reformer. Vi måste kunna tänka flerdimensionellt. Terrorismen är för farlig för att hemfalla åt bara ett perspektiv, det militära och konfrontativa.

Jag har nu lyssnat ett antal timmar på dessa kommentatorer och analytiker som uppträtt i tv sedan igår lördag. Det är en häpnadsväckande samstämmighet. Kritik riktas mot tidigare försummelser när det gäller spaning på terrorister och för få och svaga krigsinsatser i Syrien och på andra håll. Uppmaningar om att franska folket nu måste acceptera mer av övervakning i det offentliga rummet. större misstänksamhet mot onormalt beteende. En av de mer kända antiterroristexperterna som sedan igår morse verkar ha installerat sig för gott i tv-studios – hinner han ens äta? – upprepar att varje plats i Paris måste ha kameror. Det är, menar han, den bristande övervakningen som gynnar terroristen. Ja, han lyckas även anklaga den vanlige parisaren för att inte ta sitt ansvar, låta terroristen smyga sig in i skrymslen av det offentliga rummet, där hen borde ha låst dörren eller installerat larm och annan övervakningsutrustning.

En man bryter mönstret och det är vänsterpolitikern Jean-Luc Mélenchon. ”Låt inte hatet ta över”. Han är glasklar i sin avsky för terrorismen men han ser farorna i att låta övervakningsfundamentalisterna och alla dem som ropar på krig skaffa sig total dominans över strategin inför framtiden.

Franska biskopskollegiet tar avstånd från attentaten på sin hemsida. Likadant gör den ledande muslimska organisationen UOIP. Men de spelar ingen roll i samtalen i de stora medierna. De skulle kunna tillföra en annan röst, en delvis annan väg att bearbeta  människors sorg och rädsla och peka på flera sätt att bekämpa terrorismen.

Kvinnorna finns alltså inte  heller med. Utan att hemfalla åt någon förlegad form av särartsfeminism så vet vi att kvinnor spelar en stor roll i det sociala arbetet, förekommer med sitt engagemang i förorterna. Hur reagerar den muslimska delen av folket? Vad händer? Vad bör vi se upp med? Och hur kan kriget föras mot terrorismen utan att öka riskerna för att förlora det?