Ekonomisk kris och invandring skärper motsättningarna

• september 17, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Västvärldens väljare går mot mitten. Så har det låtit i många demokratier de senaste åren. Både i Sverige och i Frankrike. Det är sant att de traditionella stora partierna sökt sig mot mitten men samtidigt har väljarna alltmer sökt sig mot kanterna eller mot nya partier.

Jag minns hur journalisten Claude Weill häromåret i en tv-diskussion resonerade sig fram till att bara cirka 40 procent av väljarna i Frankrike stödde de två partier som omväxlande innehaft regeringsmakten under hela den femte republikens historia, det vill säga sedan General de Gaulles makttillträde 1958. Det ger en bra bild av hur fel vi kan tänka när vi tror oss veta var väljarsympatierna ligger. Lägg till detta att det finns en stark önskan hos den så kallade upplysta allmänheten att politiken inte längre spelar så stor roll. Alla har fått det bättre. Folk är glada över sin materiellt höga standard och vi behöver inte längre politiska strider utan sunt förvaltande av ett samhälle som vi redan byggt färdigt.

Så är det uppenbarligen inte alls. Grekland, Spanien och Storbritannien har nu politiska partier och ledare till vänster som talar ett annat språk än försoning och förvaltning i politikens mitten. Frankrike har alltid haft en stark rörelse till vänster om det traditionella socialistpartiet men nu hoppas denna vänster skapa relation med de nya vänsterpartierna i södra Europa.

Nationalisterna är på stark frammarsch. De etablerade partierna och politiska bedömarna har länge försökt vifta bort dessa partier med att enbart rikta in sig på deras främlingsfientlighet. Med sunt förnuft och lägre arbetslöshet ska nog dessa partier krympa ner igen till de nivåer där de befann sig de första decennierna efter andra världskriget, har många tänkt.

Nationalisterna låter sig inte osynliggöras. De har skaffat sig en stark ställning i många europeiska länder och allt talar för att de kommer att växa ytterligare. Se på Sverige! Se på Frankrike! Se på Europaparlamentet!

De etablerade partierna som vi länge trodde skulle  stanna kvar i den politiska mitten med ett tolerant, liberalt och socialt budskap tenderar att börja anpassa sig alltmer till nationalisternas vokabulär. Den franska högern, under Nicolas Sarkozys ledning, är ett bra exempel på det. Denna höger är livrädd för att Marine Le Pen gör starka frambrytningar i de regionala val som hålls i december i år. Det talas om att hennes parti kan erövra makten i två av tretton regioner.Les Républicains (det nya namnet på UMP) lägger sitt program så långt till höger att de ska kunna avvärja en sådan framgång för Nationella fronten. Sarkozy har de senaste dagarna attackerat Schengenavtalet och blir alltmer otydlig kring den franska principen att låta det barn som föds i Frankrike få franskt medborgarskap. I sin retorik skrämmer han människor genom att tala om massinvandring. Det är uppenbart att även en seger för honom i nästa presidentval kommer att innebära betydligt hårdare tag gentemot invandrare och flyktingar. Socialisternas premiärminister Manuel Valls är ingen direkt mjukis men han framstår som högst liberal jämfört med Sarkozy vars retorik är närmast att likna vid Sverigedemokraternas.

Vi ser alltså framväxandet av politiska landskap i Europa där stora grupper tilltalas av politiska partier på yttersta vänster- eller högerkanten. Labours nya ledare är ett exempel från senaste veckan. Sverigedemokraterna har över 20 procent i senaste mätningen från Novus. En mätning i Frankrike som gjordes efter de uppmärksammade bilderna av flyktingar och efter förbundskansler Angela Merkels invandringsvänliga utspel för ett par veckor sedan visar att endast två politiker fått ökat stöd; socialisten Martine Aubry som i mångas ögon varit en utmanare till Hollandes mer socialliberala politik och Marine Le Pen. Övriga framträdande politiker i Frankrike har tappat röster som en följd av den senaste flyktingkatastrofen