Ett arbetsår till ända (vänstern)

• juli 13, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

I mitt förra blogginlägg försökte jag sammanfatta hur högern mått det senaste året, från hösten 2014 fram till denna sommar. Nu är det dags att syna vänstern. Ett år av spänningar men ett visst hopp inför framtiden, åtminstone för den socialliberalt inriktade socialistiska regeringen.

För ett år sedan var det närmast nattsvart för Frankrikes socialistiska president Francois Hollande. Opinionssiffrorna låt i botten. Alla rekord han slog var negativa för honom själv. Missnöjet med hans person liksom med hans politik. Det fanns bara några ljusglimtar. Ett och annat krig han startade, bland annat en insats för att stoppa terrorism i Mali, gav några pluspoäng bland opinionsbildarna och väljarna. Fransmän har också överseende med de höga politikernas trassliga kärleksliv och Hollandes nattliga resor på scooter till sin älskarinna gav faktiskt en och annan uppmuntrande kommentar från väljarna som konstaterade att han åtminstone hade förmågan att förföra yngre kvinnor.

Det stora gisslet för Hollande har varit bristen på tillväxt och den höga arbetslösheten. Landet har under perioder upplevt ren deflation och cirka 600 000 fler är nu helt arbetslösa jämfört med perioden när han tillträdde 2012. I absoluta tal är siffran över 3, 5 miljoner. Hollande har lovat förbättringar inom en snar framtid men ständigt har han blivit tvungen att korrigera sina profetior. Inte så underligt att hans opinionssiffror dalat.

Han har heller inte kunnat leva upp till de förväntningar som vänsterns traditionella väljargrupper haft på en socialistisk president med absolut majoritet i nationalförsamlingen. Istället har dessa väljargrupper konstaterat att deras man i Elyséepalatset backat från positioner han intagit i valrörelsen och så småningom börjat föra en politik som mer liknar hur en moderatliberal president skulle agerat. Stora väljargrupper har sökt sig till Nationella Fronten eller stannat hemma vid de valtillfällen till lokala beslutande församlingar som förekommit efter 2012.

Bilden av vänstern är i dag splittrad. Än mer splittrad än 2012. Samarbetet mellan vänsterpartiets karismatiske ledare Jean-Luc Mélenchon och kommunisterna fungerar inte längre. De gröna är splittrade i en falang som vill sitta ihop med socialisterna i regeringen och en som opponerar mot regeringens socialliberala ekonomiska politik som också söker stimulera tillväxten genom stödåtgärder till företagen. Inom socialistpartiet finns en grupp så kallade frondörer som försöker pressa regeringen att föra en mer efterfrågeorienterad ekonomisk politik.

Nu är det knappt två år kvar till nästa president- och parlamentsval. Eftersom politik är makt i så stor utsträckning kommer förmodligen en del motsättningar inom vänstern att tonas ner. Grupper som nu varit i luven på varandra kommer att enas. Blockbildningen mellan höger och vänster blir viktigare än de sakliga motsättningarna. Francois Hollande kan åtminstone hoppas på att få ett aktivt stöd från övriga vänstern i en andra valomgång mot Nicolas Sarkozy. Det skiljer i dag sakligt sett egentligen mer mellan Hollande och Mélenchon än mellan Hollande och stora delar av den borgerliga oppositionen men i maktspelet  kommer makten och det traditionella höger-vänstertänkandet att dominera.

Vänsterns dilemma 2014-15 har varit att det saknats en passion för att driva viss frågor. Det har heller inte funnits en värdegrund för vänstern att samlas kring. I början av mandatperioden verkade vissa moral- och samlevndadsfrågor som förslaget om samkönade äktenskap kunna bli det som förenade vänstern. Reformen genomfördes men i urvattnad form. Hollande själv är egentligen en ganska konservativ man på dessa områden. Hans regeringsperiod kunde omöjligen präglas av en kulturradikal profil, något som möjligen kunnat ena vänstern bortom eländet med den ekonomiska krisen.Regeringen har också försökt att reformera skolan. Det finns goda intentioner men som så ofta i fransk politik begränsas reformer av ett hårdnackat motstånd från olika intressegrupper, i detta fall av lärarna.

Trots alla problem: Hollande bör må bättre denna sommar än föregående. Han har visat styrka under nationella kriser. Hans utrikespolitik får ändå anses ha varit klok och balanserad. Han tog ansvar  och styrde rätt skickligt igenom krisen kring Charlie Hebdo och han spelar en aktiv roll i Greklandskrisen. Väljarna ser det och det skulle inte förvåna om hans opinionssiffor nu stiger lite till. Han har redan under våren fått bättre siffror. Minskar arbetslösheten och får Frankrike en längre period av ökad tillväxt kan mycket bli bättre för honom och hans regering. Min sammanfattning i juli 2016 kan mycket väl bli en beskrivning av en glad och optimistisk Francois Hollande.