Apropå Busch Thor: Franska perspektiv i politiken

• juli 1, 2015
• Tomas Lindbom
• 2 comments

I Almedalen konstaterar politiska journalister att konflikterna mellan partierna är nya. De styrs inte längre utifrån en höger-vänsterskala som handlar om arbete och kapital. Ebba Busch Thor är en partiledare som inte längre bygger sitt tal utifrån den självklara motbilden liberal-socialist eller arbetsgivare-löntagare och det gjorde en och annan kommentator, bland annat i radions P 1 direkt efter hennes tal igår kväll, förvirrad. Hon talar helt enkelt inte om det som politik handlat om  i så många år utan vänder sig istället till tidningarnas kultursidor. Identitetspolitik är inte politik, tycks fortfarande en hel del politiska iakttagare i Sverige tänka.

Detta ger mig lust att utropa: Höj blicken! Se vad som håller på att hända i Sverige och inse att detta är ett europeiskt fenomen där vissa länder kommit en bra bit längre i denna utveckling, bort från arbete och kapital som den avgörande konfliktfrågan inom politiken. Nicolas Sarkozy utnämnde vid makttillträdet 2007 sin trognaste vän Brice Hortefeux till minister för immigration, integration och för nationell identitet. Han lät Hortefeux under mandatperioden genomföra en nationell enkätundersökning för att ta reda på franska folkets syn på innebörden i begreppet nationell identitet. Hela projektet var dubiöst. Det förstärkte den lätt klaustrofobiska inställning till nationell identitet som präglar stora delar av den franska högern, särskilt den del som håller sig till Nationella fronten. Från vänstern kritiserades också projektet för att peka ut invandrarna från andra kulturer. De blir knappast en del av en fransk identitet med den här sortens enkäter och utformade av en regering styrd av Nicolas Sarkozy. Resultatet av undersökningen är ingenting som fransmän numera talar om. Den ligger förmodligen i en mapp och samlar damm någonstans i någon  av statsförvalningens alla hyllor för avslutade ärenden.

Identitetspolitiken är däremot inte död i Frankrike. Nationella fronten håller liv i den. Den är angelägen för många väljare och Sarkozys nya parti Les républicains driver den. Även stora delar av centern och vänstern gör det. Manuel Valls är en ivrig anhängare av den uttolkning av republikens värdegrund som kräver lydnad inför begreppet sekularism.

Identitetspolitik i Frankrike är dock inte det som Ebba Busch Thor beskriver och kritiserar. Hon attackerar olika identitära särintressen som fransmännen kallar communautarisme och som betyder stöd till underordnade grupper inom nationen som muslimer, romer, homosexuella och så vidare. Den franska identitetspolitiken syftar till att motverka olika särintressen men däremot exkludera dem som inte håller sig till republikens grundvärderingar, baserade på en universell syn på samhället. Det som gäller i Frankrike om demokrati och mänskliga rättigheter, om att förpassa religion till privatlivet leder till en form av likriktad enhetskultur som tar avstånd från det mångkulturella. Ebba Busch Thor är en ideologisk syster till Nicolas Sarkozy men de båda använder begreppet identitet på helt olika sätt. För Sarko är begreppet positivt. För Busch Thor negativt.

Identitetsfrågan är en avgörande politisk fråga i Frankrike. Bakom den sluter nu stora samhällsgrupper upp. De kan ha skiftande motiv men frågan är ändå central och spelar en mer avgörande roll än debatten om arbete och kapital. Det mest uppenbara är förstås att den vita arbetarklassen i stor utsträckning lämnar vänstern för Nationella fronten. Fienden är invandraren och  inte kapitalisten.Nationella fronten lyckas i ock för sig måla en dubbel fiendebild där internationella kapitalet, Bryssel och den gamla statsledningen i Paris attackeras lika starkt som invandrare som hotar landets nationella säkerhet, begår brott och samtidigt tar jobben och välfärden ifrån de fransmän som bott i landet sedan generationer. Högerns identitetspolitik är lite mer putsad; försvar för de goda traditionerna, den fina kulturen, det välordnade samhället som nu hotas av invandrare som inte förstår eller vill förstå den traditionella franska identiteten Sarkozys kritik av det  politiska etablissmanget i Europa och det internationella finanskapitalet är av naturliga skäl betydligt nedtonat.

Kan vi tro att vi i Sverige har något att lära av vad som redan skett i Frankrike? Om Marine Le Pen går framåt ytterligare i presidentvalet 2017 och Sarkozyhögern skärper sin identitetspolitik kommer vi då att fortsätta tycka att Ebba BuschThor inte driver frågor som hör hemma inom politiken? Ja, naiva kan vi vara men vi måste se vad som händer i Europa och i Sverige. Identitetsfrågorna har kommit för att stanna och då menar jag begreppet enligt fransk definition .Det handlar om nationalism, om försvaret av de  traditionella värdena hur de nu definieras. I Frankrike står striden nu mellan en moderatliberal och socialdemokratisk hållning som med större eller mindre framgång försöker bibehålla ett öppet och förhållandevis tolerant samhälle och den nationella högern med sin exkluderande identitetspolitik. Det börjar nästan bli som om världen återvänder till början av 1900-talet. När Karl Staaff stod mot den antidemokratiska högern och Hjalmar Branting var hans allierade. Detta scenario är inte orimligt utan högst närvarande. Det gäller som sagt att höja blicken.