Efter socialistkongressen: Valls mäktigare än någonsin

• juni 9, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Han har kallats Monsieur 5 pourcents. Länge var Manuel Valls en udda figur i socialistpartiet (PS). Hans åsikter ansågs höger både i ekonomiska frågor och i frågor om rättssäkerhet och invandring. Hans stöd inom partiet var aldrig mer än 5 procent. Han fick inte mer heller som presidentkandidat i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012 när Francois Hollande segrade. Nu har han däremot  blivit den som har skaffat sig det avgörande inflytandet i sitt parti. En man vars åsikter på några år blivit dominerande i partiet.

Det finns faktiskt anledning att återvända till procentsifforna i socialisternas primärval som genomfördes hösten 2011. Som i alla franska val handlar det om en första valomgång när alla kandidater ställer upp och en andra valomgång, i regel mellan de två kandidater som fick flest röster i den första. Så här såg resultatet ut efter den första valomgången: Francois Hollande 39,17 procent, Martine Aubry 30,42, Arnaud Montebourg 17,19, Ségolène Royal 6,95 och därefter Manuel Valls 5,63 procent.

Den som känner dessa socialistiska politiker vet att både Aubry och särskilt Montebourg ligger till vänster inom partiet. Hollande kallas för le culbuto vilket kan översättas med gummigubbe, en figur som har en rund botten som gör att han alltid reser sig upp hur mycket man än slår omkull honom. Hollande har alltid sökt mittfåran i partiet genom kompromisser och på så sätt skaffat sig makt. Vi borde räkna Hollande som en man utan åsikter men vi är hyggliga och räknar in honom i mittfalangen. Royal är en mittkandidat – med egna åsikter. Det innebär att av dessa kandidater har högerfalangen 5, 63 procent, mittenfalangen 46,12 och vänsterfalangen (Aubry är väl något av en mitten-vänster-politiker inom PS)  får 47,61 procent.

Efter den gångna helgens PS-kongress i Poitiers har situationen drastiskt förändrats. Manuel Valls avslutningsanförande var en stark och engagerad plädering för den förda regeringspolitiken som domineras av hans hårda linje i säkerhets- och nationella identitetsfrågor och finansminister Macrons socialliberala ekonomiska politik. Detta tal framfördes med en enorm kraft och ett stort självförtroende av premiärministern. Det togs emot med långa och starka applåder. En del applåderade inte men det fanns ingen öppen opposition mot Valls linje.

Det finns inte heller någon motkandidat till honom sedan Hollande dragit sig tillbaka. Nu är allt krattat i manegen för att Hollande ska söka omval 2017. Valls är däremot inriktad på att kandidera 2022 och ingen av de ledande socialistiska politikerna tror något annat. Han är helt enkelt för stark.  Ett politiskt djur som med en utpräglat socialliberal agenda tagit sig fram inom ett parti som framstått som mer vänster än något annat vänsterparti i Europa – om vi bortser från dem som har en kommunistisk historia.

Martine Aubry hoppas fortfarande men hon har tvingats leva i frysboxen sedan Hollande tog över. Hon fick ingen minsterpost och har inte heller kunnat samla sina gamla supportrar inom partiet till en tydlig opposition. Hon har heller inte velat alliera sig med de frondörer som finns inom partiet och som i dag ställer till en del bekymmer vid voteringar i nationalförsamlingen.

Arnaud Montebourg har i princip lämnat politiken sedan han avpollerats från sin ministerpost några månader efter det att Manuel Valls blvit premiärminister. Det finns ingen kandidat i rätt ålder som i dag kan bära fram en mer vänsterorienterad politisk linje inom PS.

Socialistpartiet går nu mot en valrörelse där partiet stöder inte bara President Hollande utan även den politiska hållning som är regeringens och som signeras Valls i högre utsträckning än Hollande. Hur har det kunnat bli så? Skälet är främst att partiet innehaft regeringsmakten och tvingats att föra en mer mittenorienterad politik. Den stora frågan är förstås om Hollande kan vinna nästa presidentval med en sådan politik. Vissa bedömare tror att Hollande går till val med en alltför suddig profil. Det är sant men Sarkozy går till val på en aggressiv högerpolitik. Hans agenda för assimilering av invandrare skrämmer även många centerväljare. Han är populär bland sina egna medlemmar men illa omtyckt i stora kretsar bland franska väljare, även borgerliga. Det kan bli så att Hollande genom att plocka upp paroller från historiskt framgångsrika politiker som Konrad Adenauer eller varför inte Tage Erlander som lugnade väljarna med ord som ”Keine Experimente” eller ”Ni vet vad ni har men inte vad ni får”. Sarkozy har ett problem; väljarna har redan sett honom i full aktion som president. Hollande behöver bara påminna centerväljarna om hur det var att leva under hyperpresidentens fem år med ständigt nya och ofta sinsemellan motsägelsefulla reformer.

Bakom Hollande står i alla fall Valls. Hollande ska vara glad att presidentämbetet gör att han på ett självklart sätt kan söka omval utan att utmanas av intern kamp mellan olika kandidater. Valls räknar säkert med att efter valet 2017 bli ledare för PS och i god ordning bygga sin kandidatur för presidentvalet 2022. Om nu inte något händer som kullkastar alla dessa planer och profetior. Fransk politik är alltid oförutsägbar.