Jean-Marie Le Pen utanför FN

• maj 6, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Jean-Marie Le Pen är 87 år. Det borde finnas skäl för honom att dra sig tillbaka från det politiska livet. Istället fortsätter han att uttala sig, provocera och skapa rubriker. Nu har partistyrelsen i Nationella fronten beslutat att i väntan på beslut från en extrainsatt kongress (som ska mötas inom tre månader) sätta honom i karantän och förbjuda honom att uttala sig i partiets namn. Frågan är om extrakongressen  kommer att fullfölja beslutet och definitivt exkludera honom som medlem och ta ifrån honom titeln som hedersordförande på livstid.

De aktuella händelserna kring Nationella frontens grundare och partiledare 1972-2011 är naturligtvis unika också i fransk politik. Frågorna kring vad som sker är många och jag ska bara försöka att ge  några svar.

Valen till Frankrikes 101 departement i mars månad gick bra för Nationella fronten men partiet kom först på andra plats, efter högerns UMP. Det var kanske ingen stor besvikelse men förväntningarna på FN har ökat så markant under det senaste året att många inom partiet hoppades på att inta förstaplatsen. Besvikelsen ligger snarare i att partiet trots starka röstsiffror inte lyckades erövra majoritet i något enda departement. UMP är starkare i dag än för ett år sedan sedan Nicolas Sarkozy återtagit rodret. Hans klara högerorienterade linje har uppenbarligen fått en del väljare som starkt lockats av FN att återvända till UMP.

Departementsvalen visar att FN behöver öka kraften ytterligare i sin propaganda för att vinna över så många UMP-väljare att det blir möjligt för Marine Le Pen att på allvar utmana om presidentposten i nationen våren 2017. Hon behöver då visa att hennes parti är vasst, aggressivt mot invandringen men utan de grova uttalanden som hennes pappa tillåter sig att göra. Nationella fronten måste vinna fler väljare på UMP:s högerflygel för att Marine Le Pen ska vinna presidentvalet.

Departementsvalet blev alltså en signal för FN:s nuvarande partiledning om att Jean-Marie måste bort. Hårdast drivande i den frågan har varit andremannen Florian Philippot. Han är arkitekten bakom partiets förändrade profil och har ett starkt inflytande på Marine Le Pen. Han har ursprungligen sina rötter i den nationalistiska vänstern, kretsen kring Jean-Pierre Chevènement, minister under Francois Mitterrand. Han har påverkat utvecklingen av partiet i inställningen till ekonomi. Dagens FN har en ekonomisk politik som i vissa avseenden påminner om franska vänsterpartiets. Detta kopplas till en anti-EU-hållning och en starkt invandrarfientlig linje med udden riktad mot muslimerna. Partiet har bytt från antisemitisk till antimuslimsk.

Jean-Marie Le Pens uttalanden helt nyligen i den antisemitiska tidningen Rivarol blev ett gyllene läge för den nya ledningen inom FN att slutgiltigt göra upp med Jean-Marie Le Pen. När han återigen säger att förintelsen är en parentes i historien går dottern och Philippot till attack. Nu ska partiet en gång för alla visa att den gjort upp med det förgångna som inte längre har någon lockelse på väljarna, antisemitismen. Partiledningen tar detta steg väl medveten om att många inom partiet ogillar de beslut som nu tas att utesluta partiets grundare. Men hellre  ta den striden nu än att vänta. Förhoppningsvis, tänker Marine Le Pen och Florian Philippot, är den interna striden bilagd när valet 2017 närmar sig.

Marine Le Pens tal på Place de l´Opera den 1 maj var aggressivt gentemot muslimer och invandrare. Hon var snarare mer extrem än tidigare. Hon kan tillåta sig det och därmed visa att partiet har en unik ställning bland alla partier just därför att hon samtidigt för kampen mot sin pappas antisemitiska uttalanden och mot alla andra partier som i hennes ögon försvarar etablissemanget i Paris och en utbredd snällism mot muslimer, islamism och terrorism. Hon spelar alltså samtidigt på två instrument; hon tar dels avstånd från en extremism som inte längre är gångbar (hatet mot judar) och pläderar dels för en annan som ligger i tiden (hatet mot muslimer).

Marine Le Pen spelar nu ett högt spel men antagligen bedömer hon situationen så att detta är nödvändigt. Hon måste bli tydligare om partiets linje. Hon måste samla partiet runt den nya hållningen som den ritats av henne, Florian Philippot och andra i ledningen. Många intellektuella och andra politiska analytiker i Frankrike funderar nu över frågan om partiet har förändrats eller inte under Marine Le Pens ledning. Svaret är delvis beroende av iakttagarens egen politiska hållning. Den som står till höger tenderar att säga att partiet gjort stora förändringar och pekar på att nya FN liknar vänstern i sin ekonomiska politik.Då hamnar inte FN på extrema högerkanten vilket är besvärande för den  som själv ser sig som höger. Den som står till vänster tenderar att säga att partiet inte har förändrats mer än på ytan. Då kan FN fortsätta att kallas för ett extremt högerparti och fokus hamnar på frågan om till exempel Sarkozy går FN:s ärenden med sina repressiva förslag vad gäller invandringspolitiken.

Jag vill mena att partiet framför allt är nationalistiskt och att denna nationalism bygger på en fascistisk tradition som exkluderar vissa etniska grupper från att få tillhöra en nation. Igår var judarna i skottgluggen. I dag handlar det om muslimer. Här är ändå basen för Nationella frontens politik. Som ett parti i fascismens tradition försvaras också den lilla människan mot etablissemanget. FN:s nya ekonomiska politik fullföljer tanken att den vanlige fransmannen hotas av det internationella storkapitalet, av EU:s överstatlighet och av frihandeln. Den vanlige fransmannen, javisst, men bara om hen har rätt hudfärg, rätt religion och rätt kultur.

Nationella fronten är i dag lika lite ett parti bland alla andra som igår under Jean-Marie Le Pens ledning. Men visst har partiet bytt fot i viktiga frågor. Det gäller dock att se vad som är huvudsak och bisak i partiets program och se att bockfoten fortfarande sticker fram under klädnaden. Det räcker att lyssna till Marine Le Pens tal på första maj i år för att inse det.