Om Charlie Hebdo-dåden – Frankrike i totalförsvar för yttrandefriheten

• januari 8, 2015
• Tomas Lindbom
• no comments

Ett chockat Frankrike tog emot beskedet om dödsskjutningarna på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i östra Paris igår vid halvtolvtiden. Hela redaktionen satt samlad till möte. Uppenbarligen visste de tre beväpnade männen om detta och visste också vilka de skulle skjuta. Tre av Frankrikes mest kända satirtecknare kallades vid förnamn och sköts brutalt ner. Dessutom dödades Bernard Maris, en av landets mest uppmärksammade och profilerade ekonomer, krönikör i Charlie Hebdo och ständig gäst i olika debattprogram i tv.

Frankrike sluter sig i krisens ögonblick och när attentat begås mot det som är centralt  för republikens grundläggande värderingar; yttrande- och pressfriheten. En nationell enighet upprättas omedelbart. Alla partiers ledare deklarerar samförstånd. Befolkningen sluter upp bakom sina ledare. Place de la République fylldes snabbt av människor som tyst och värdigt visade sitt stöd för rätten att yttra sig fritt i Frankrike. Uttrycket Je suis Charlie blev en hashtag på twitter och fanns på afficher på torget i Paris och på andra torg runtom i landet.

För en svensk betraktare kan detta vara helt självklart. Så hade vi gjort i Sverige också om en av våra tidningar blivit angripen på samma sätt av terrorister. Självklart hade vi rest oss i vrede mot dessa avskyvärda handlingar. För Frankrike är ändå denna fråga än mer central därför att den franska hållningen till religionskritik är starkare och mer uttalad än i vårt land.

Politologen och samhällsdebattören Dominique Reynié uttryckte tydligt denna franska hållning i ett tv-program på tisdagskvällen. Han konstaterade följande: ”Den som talar om hädelse av religion i dessa sammanhang har övergivit den tydliga principen om yttrandefrihet i ett sekulärt samhälle.” Han syftade då på de karikatyrteckningar av Lars Wilks som först publicerades i Jyllandsposten och sedan togs in i Charlie Hebdo. Han tillade: ”Yttrandefriheten gäller här utan några som helst inkränkningar”

Den franska lagen har paragrafer som straffbelägger vissa handlingar av typen hets mot folkgrupp och sexuella minoriteter men på religionens område är lagen tydlig. Det finns prejudikat i Sverige som pekar på att en svensk domstol tvekar att  försvara samma konsekventa linje till förmån för yttrandefriheten när en sådan linje av offren skulle uppfattas som uttryck för kränkning. I Frankrike förefaller inställningen vara entydig. Yttrandefriheten kring religion är alltid överordnad eventuell kränkning hos den som utsätts. Muslimer som tar anstöt över en satir riktad mot profeten Muhammed får ursäkta. I yttrandefrihetens namn måste de tiga still. Det är inget angrepp på en folkgrupp utan ett försvar för rätten att säga och tycka vad man vill.

Det framgick också tydligt i det tv-samtal där Reynié deltog att alla närvarande ansåg att Frankrike försvarade yttrandefriheten starkare än något annat land. ”Varför attackerade islamisterna Charlie Hebdo och inte Jyllandsposten? Jo, därför att det har ett symboliskt starkare värde att angripa en fransk tidning eftersom Frankrike i deras ögon representerar en mer konsekvent linje för yttrandefriheten.”

Det finns i Frankrike en särskild historia kring yttrandefrihet och religion som går tillbaka till vänsterns krav på att skilja kyrkan från staten vilket skedde 1905. Det finns också inskrivet i den franska lagen att all form av påverkan på människor att ansluta sig till en viss religion är förbjudet i det offentliga rummet. När borgmästaren i en kommun ställer ut en krubba med Jesusbarnet i kommunhuset vid jultid anmäls han för brott mot lagen om religionsfrihet. Ingen ska behöva utsättas för kristen, judisk eller muslimsk påverkan i det offentliga rummet.

På samma sätt tänker de flesta fransmän att ingen ska kunna hindras att med satir angripa även det mest heliga i en religion. Charlie Hebdo är en ateistisk och i ordets sanna mening, kulturradikal tidning. Den är i detta avseende en vänstertidning i rakt nedstigande led från den vänster som stred mot katolska kyrkans makt för hundra år sedan.

Det finns förstås komplikationer i detta franska förhållningssätt. Muslimerna är en minoritet som utsätts för mycket förföljelse i det vardagliga livet. En satir över Muhammed kan av många muslimer uppfattas som ett angrepp från det överordnade etablissemanget mot dem som invandrare och tillhöriga en annan religion. Det finns också en motsättning i att ett angrepp på folkgrupper i minoritet, en algerier som tillhörande en annan etnisk grupp än majoriteten i Frankrike, fördöms men inte ett angrepp på den religiösa ledare som samme algerier håller för helig.

Denna problematik kommer säkert att belysas när det gått några veckor och människor fått dåden på Charlie Hebdos redaktion på viss distans. Trots att synen på press- och yttrandefrihet i dessa frågor är mer distinkt i Frankrike än i många andra länder så är denna syn trots allt komplicerad och det kommer säkert att belysas i kommande diskussioner i medierna.

Reflektionen omkring frågan om hädelse och religionsfrihet får återigen inte fördunkla det faktum att dåden igår var sällsynt vidriga och att allt våld måste starkt fördömas. Denna reflektion får heller inte fördunkla det faktum att västerlandet kontinuerligt utsätts för terrorhandlingar och att alla utsatta länder nu tvingas att formulera sin hållning mot dessa angrepp. Var står vi själva? Vilka värden försvarar vi?