UMP och PS strider internt – Le Pen tar för sig i opinionen

• december 17, 2014
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det blir alltmer uppenbart. De stora inrikespolitiska striderna sker inom de två gamla blocken i fransk politik. Vänstern är mer oense internt än någonsin. Högerblocket likaså. Nationella fronten däremot klättrar ständigt i opinionen och behöver aldrig försvara sin politik. Fortfarande är partiet i den behagliga situationen att inte inneha några viktigare poster, knappt lokalt och framförallt inte nationellt.

Macronlagen ska nu sjösättas. Emmanuel Macron, den nye finansministern, en representant för den socialliberala delen av socialistpartiet, presenterar ett program som ska få fart på fransk ekonomi. I stor utsträckning är det en kopia av Sarkozys program från 2009 som han aldrig fick igenom i sitt eget parti. Nu försöker vänsterregeringen med ungefär samma grepp; kamp mot skråväsendet och stimulanser till ett livskraftigare näringsliv.

Det är symptomatiskt för situationen, inte bara i Frankrike för övrigt. Den ekonomiska politiken i många länder splittrar vänstern svårt. Den liberala delen, i Frankrike ofta kallad socialdemokratisk eller socialliberal, behåller en social ambition med kamp mot ekonomiska och sociala orättvisor men accepterar en öppnare och mer marknadsorienterad ekonomisk politik. Det skapar stor irritation inom övriga delar av vänstern. Kommunister och vänsterpartister säger nej, De gröna säger också nej av mer outgrundliga skäl. Mest för att den politik som representeras av premiärminister Manuel Valls inte tar tillräcklig hänsyn till de gröna aspekterna. Vänsterflygeln inom socialistpartiet säger nej av ungefär samma skäl som yttersta vänstern. Socialistpolitiker som Arnaud Montebourg, Benoit Hamon och andra tror fortfarande på mer av statlig styrning.

Kriget inom vänstern hotar på sikt vänsterregeringens trovärdighet. Det högra blocket borde kunna rösta för en rad av Valls och Macrons reformer men gör det inte av taktiska skäl. Inom högerblocket strider dessutom olika grupper mot varandra. I stor utsträckning rör det sig om rena personstriderna. Det är också klart att det finns tydliga skillnader. Centern, UDI, är mer Europafederal, mer social och står de facto nära Valls positioner. UMP delas i flera grupper beroende på inställning till samverkan med Nationella fronten och hela invandringsfrågan. Här finns konflikter mellan liberaler och statskonservativa i ekonomiska frågor. Här skiljer sig uppfattningarna i frågor som rör samkönade äktenskap och eutanasi.

Marine Le Pen drar fördel av dessa interna strider inom UMP-UDI och inom vänstern. I senaste fyllnadsvalet fick hennes kandidat 36 procent i andra valomgången mot en kandidat från UMP som alltså segrade med 64 procent. Socialisten fick knappt 15 procent i första valomgången och blev där fullständigt detroniserad av UMP:s och FN:s kandidater. Det är uppenbart att Marine Le Pen har en god chans att komma till andra valomgången i nästa presidentval. Det är snarare troligt. Francois Hollande kan mycket väl ställa upp även 2017 – för omval. Manuel Valls har antytt att han fortsätter som premiärminister under resten av Hollandes första mandatperiod. Det är då svårt att se honom utmana Hollande om rollen som socialistpartiets kandidat 2017. Det är också praxis att sittande president, om han kandiderar för en andra mandatperiod, inte går via några former av interna partival mellan olika kandidater. Hollande kommer rimligen – om han kandiderar –  att få mycket svårt att slå Marine Le Pen i en första valomgång om inte läget i landet förändras rejält på två år.

Nästa år genomförs två val av regional karaktär. Det första, val till departementen i mars månad, blir en rysare för alla partier utom för Nationella fronten. Socialisterna bävar. Julien Dray, en av partiets mer kända personer utanför regeringen, konstaterade i radio häromdagen att partiet riskerar att krossas under dessa regionala val 2015. Nästa år blir alltså ett ödesår för PS. Usla siffror i dessa lokalval bäddar för ännu fler interna strider inom vänstern, ännu mer knivarnas långa natt och därmed ännu svårare för Hollande eller någon annan socialist att kunna stiga fram som presidentkandidat med vinstchans 2017.