Frankrike sett från vänster

Frankrike sett från vänster 150 150 Tomas Lindbom

Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon har kommit ut med en ny bok. Han skriver böcker  som många franska toppolitiker och i en intervju ser han sig i första hand som en intellektuell men en intellektuell som vill omsätta sina idéer i praktiken. Alltså är han samtidigt  politiker och partiledare. Hans nya bok bär titeln L´ère du peuple”  och beskriver delvis en nyorientering av hans politik och – får man förmoda men det är inte säkert – en nyorientering av det parti där han är en av de två språkrören. Nyordningen består av att slutgiltigt göra upp med begreppet proletariatet och istället tala om folket samt att införa ett ekologiskt  istället för ett produktionsorienterat perspektiv.

Mélenchon är en ivrig anhängare av det som i Frankrike kallas för den sjätte republiken, en ny konstitution som minskar presidentens makt, inför någon form av parlamentarism och stärker folkomröstningsinstitutets roll. Det är inget nytt .Det drev han och hans parti redan i valrörelsen 2102. Men marxismen i sin traditionella form har nu definitivt lyfts bort. Folket är en betydligt mer otydlig och mångfacetterad massa.  Folket är multikulturellt, stridbart men ofta motsägelsefullt. Folket finns i städerna i olika skepnader; som anställda i små och stora företag och i offentlig sysselsättning, som svartarbetande eller arbetslösa,  som papperslösa. Dess utsatthet är tydlig men inte dess sociala tillhörighet. Direktdemokrati blir dess vapen när den ekonomiska och sociala krisen hårdnar. Gatan blir också ett forum för debatt och demonstration.

Frankrike ska styras nedifrån och inte uppifrån som i dagens samhälle, menar Mélenchon. Hänsyn måste på ett mer avgörande sätt tas till de miljöhot vi lever under i världen i dag. Det marxistiska perspektivet som talar om produktionskrafterna och utgår från industrialismens samhälle försvinner bort i fjärran. Till slut också för Mélenchon.

Frågan är vad som händer med den övriga vänstern. Frankrike har haft en kvardröjande marxistisk vänster som nu uppenbarligen försvinner allt mer. Socialistpartiet tänker fortfarande industriellt men ur ett liberalt perspektiv. För Francois Hollande gäller det dirigistiska perspektivet. Det gäller att få bukt med folket som använder gatan, strejkar och visar öppet missnöje. Det gäller att styra för att lugna och avväpna alla konflikter. Lova jobb och tillväxt. Helst fortsatt välståndsökning. Det kräver på kort sikt att miljöaspekterna inte  får ta för stor plats. Vem vet om energin räcker om några kärnkraftverk läggs ner. Och ryssarna får inte retas upp i Ukraina till den grad att de slutar exportera sin gas.

Klyftan mellan Socialistpartiet och Vänsterpartiet har inte på länge varit så djup. De båda partierna har olika vision om konstitutionen, om politikens form. De har olika vision om hur ekonomisk politik ska föras i landet. Ja, Mélenchon närmar sig en alltmer EU-kritisk hållning. De delas i frågan om miljö och klimat. Det gröna partiet och Mélenchon får alltmer en samsyn även om de gröna inte är revolutionära.

Socialistpartiet är i dag mycket större än Vänsterpartiet men i djup kris. Vänsterpartiets kris ligger i att folket i högre utsträckning röstat med Marine Le Pen och enligt alla opinionsundersökningar fortsätter att göra det. Ska Mélenchon bli trovärdig i sin beskrivning av det multikulturella folket måste han också acceptera att en stor del av detta folk – som ska berika och styra de ledande politikerna (påverka politiken underifrån) – faktiskt röstar på ett öppet främlingsfientligt och starkt nationalistiskt parti. Hur ska Mélenchon kunna möta ett folk som till en betydande del är mer intresserat av industriproduktion, ökad tillväxt, skyller problemen på Bryssel och invandrarna och struntar högaktningsfullt i miljön?

Frankrike fick en vänsterregering 2012 med ett folk som konstant gått åt höger sedan 2001. Det stora motståndet mot Nicolas Sarkozy bäddade för Hollandes seger och Socialistpartiets seger i valet  till nationalförsamlingen där de gröna och Vänsterpartiet gav sitt stöd. Nu är vänsterkoalitionen upplöst. Socialistpartiet driver en politik som i Frankrike inte kan kallas vänster. Och Marine Le Pen fortsätter steg för steg att erövra stora delar av de vanliga folkliga väljarna. Så ser det ut. Mélenchon är alltid intressant att läsa och lyssna till. Det är dock symptomatiskt att han i sommar skrivit en bok när han misslyckats i två val i år, kommunalvalet i mars och Europavalet i maj. Rådet är att han fortsätter att vara en intellektuell författare. Politiskt lär han få svårt att uträtta något bestående.

3 comments
  • Tyrgils Saxlund

    Intressant analys av fransk vänster. Din slutsats om framtiden stämmer säkert. Synen på folkets revolutionära potential har gamla anor i fransk politik; redan i min ungdom tenterade jag en av de klassiska franska studierna om det ”farliga och upproriska folket” för professor Sven Ulric Palme(hans reaktion när jag berättade att jag under dessa vänsterår hade börjat arbeta för högern var intressant, men det är en annan historia).
    En annan intressant aspekt på din analys är hur vänstern och de gröna börjar konvergera; det syns även i vårt land. När de gamla vänsterprojekten havererat det ena efter det andra har vänstergrupperna börjat använda miljöpolitiken för att flytta fram sina positioner – så även i Frankrike tydligen. Har man misslyckats med sin ekonomiska politik, sin industripolitik och sin moraliska kompass under årtionden kan man nu börja använda miljöhotet för att flytta fram positionerna, ty folket kan fås till lydnad för vänsterkrafterna under hot om ökade miljöhot. Denna tendens har länge varit tydlig i politiken och nu också i Frankrike.

  • Tomas Lindbom

    Hej Tyrgils!
    Det är roligt att du uppskattar mitt inlägg om vänstern men jag har en stark känsla av att vi inte drar samma slutsatser – och det vore konstigt förstås. Det är som jag ser det snarare positivt att miljöfrågorna får en annan roll i vänsterns åskådning och inget konstigt. Tvärtom är hoten mot miljön också särskilt ett hot mot svaga grupper, inte minst i fattiga länder och kontinenter. Uppdelningen i klasser som Marx gjorde har förstås inte samma bärighet på vår tid och det hindrar en del vänstertänkare att komma vidare i sina politiska analyser. Men att säga att vänstern misslyckats under årtionden är trots allt överdrivet. Jag menar att vänstern haft initiativet under de senaste årtiondena inom kulturradikala frågor och uträttat en hel del viktigt. I Frankrike gäller det även centern som under Giscards dagar med reformer för kvinnorna till exempel. Vänstern har i dag en viktig roll att spela att sammansmälta moral, miljö och kamp mot ökade orättvisor- För att inte tala om att den materialism som näringslivet och den liberala högern ägnar sig åt måste korrigeras. Det kan också göras utifrån konservativa utgångspunkter men bättre utifrån en ny vänster.
    Men roligt med dina inlägg här på bloggen. Åtminstone väcker de debatt och är ofta också väl formulerade / Tomas

  • Tyrgils Saxlund

    Tack för synpunkter på mitt inlägg och för att du välkomnar diskussion. Visst ser jag allvarligt på miljöhoten och delar din analys. Men mitt förra inlägg handlar om något annat: att vänstern använder miljöhot i sitt paternalistiska grundkoncept: vi skall styra människorna, deras tankar och deras beteenden – i detta finner gröna och vänstern varandra. Man har fått en chans att styra människorna.
    En diskussion om vänsterns brister och framgångar skulle föra långt från temat för denna blogg. Kulturradikalism lever och frodas givetvis, även om det verkar som om stora delar av publiken har gått hem eller till andra nöjen. Jag är ganska ointresserad numera, det finns dock de som har goda analyser i dessa frågor. Jag har kommit till den åldern då jag skulle klara mig med Bibeln, Platons dialoger och Horatius dikter. Ha det bra, gamle vän och fortsätt blogga, det gör du bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published.