Socialdemokratisk kampregering

• augusti 27, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande har definitivt tvingats bestämma sig. Den andra regeringen med Manuel Valls som premiärminister är en utpräglat socialdemokratisk för att inte säga socialliberal regering. Borta är nästan alla ministrar som kopplar tillbaka till den politiska linje som alltid varit socialistpartiets. Den nye ekonomiministern Emmanuel Macron befäster den nya linjen. Han efterträder Arnaud Montebourg som är den starkast profilen på partiets vänsterflygel.

Frankrikes socialistparti är nu förmodligen det sista i Europa som lämnar den gamla traditionella hållningen i ekonomiska frågor. En efter en har de nordiska länderna, Tyskland, Storbritannien och även länderna i Sydeuropa lämnat den efterfrågeorienterade politiken med stimulanser av konsumtionen för hushållen parat med förhållandevis mycket statlig reglering och höga skatter och avgifter för företagen. Regeringen Valls bryter denna linje och inför det som nu kallas utbudsekonomi. Betoningen ligger mer på att sanera finanserna och sänka arbetsgivaravgifterna för att stödja investeringar i företagen.

I Frankrike kallas Hollandes och Valls linje för socialliberal. Det riktiga vore nog ändå att kalla den för socialdemokratisk. Som flera iakttagare påpekat är inte åtstamningspolitiken särskilt påtaglig. Visserligen har regeringen beslutat i sin ansvarspakt att sänka de offentliga utgifterna med 50 miljarder men underskotten är gigantiska, särskilt med tanke på de lån som staten har tagit hos internationella långivare. Landet har levt över sina tillgångar i många decennier och är i behov av sanering.

Den åtstramningspolitik som regeringen Valls nu tänker genomföra och – observera – ännu knappt påbörjat är inte mer uppseendeväckande än Gerhard Schröders stålbad i Tyskland för tio år sedan eller Göran Perssons i Sverige i slutet av 90-talet. Snarare mindre.

Det föreligger fortfarande ett betydande motstånd mot nedskärningar i den offentliga sektorn och av en modernisering av driften  i stat och kommuner. Varje regering måste räkna med en oförstående opposition och ett våldsamt motstånd på gatorna när olika samhällsgrupper revolterar öppet mot olika regeringsförslag. Det finns ännu inte den beredskap hos befolkningen för att på allvar ta itu med strukturella problem inom den offentliga sektorn.

Frankrikes vänster som nu opponerar sig starkt mot regeringens politik och nya personsammansättning har också rätt.  Ett land kan inte ta sig ur en ekonomisk kris genom att bara svälta. Den måste också få sitt syre genom att människor kan konsumera och på det sättet bidra till att hjulen i ekonomin börjar snurra igen. Men de väldiga lånen och underskotten i budgeten i kombination med ineffektivitet inom delar av den offentliga apparaten tvingar en ansvarsfull regering att dra åt tumskruvarna och skära i utgifterna.

Den franska socialistregeringen gör som nordiska och tyska socialdemokrater redan gjort i regeringsställning. Frågan är om de klarar av att genomföra sin politik. Räcker deras åtgärdspaket till att minska de uppseendeväckande underskotten och kommer åtstramningen att bli så svår att arbetslösheten snarare växer än minskar under det närmaste året? Och hur blir det med tillväxten? Det är omöjligt att med säkerhet påstå att regeringen Valls med sin mer liberala inriktning har valt rätt medicin mot krisen.