Sarkozy, högern och framtiden

• juni 24, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Fransk politik är nästan obegriplig att förstå. Det enda jag förstår efter att ha följt den på nära håll i snart tio år är att det är som ett drama utan slut och att dramat har så många förvecklingar att det kan ersätta fiktionen. Det enda begripliga är därför att politik kan attrahera människor i detta land i så hög grad därför att det innehållet så många inslag av just dramatik.

Nicolas Sarkozy är den mest fascinerande av alla karaktärer som nu befinner sig på den politiska scenen. Han är ständigt involverad i olika ekonomiskt oklara affärer. Han säger saker som chockerar, som skapar rubriker och som gör att människor söker sig till honom och fascineras eller känner sig svikna av honom och drar sig bort.

Makten är ändå så lockande inom den franska statsapparaten och politiken att många män och en del kvinnor är beredda att offra allt för att befinna sig i dess närhet. Inte bara de politiska topposterna lockar utan även en post som tjänsteman i närheten av de politiska ledarna. Där finns den stora respekten hos allmänheten för den som arbetar inom statsapparaten. Där finns glamouren som Frankrike är så noga att upprätthålla. Där finns skönheten i byggnaderna, inte minst dess salonger och dess inredning. Där finns kontakterna som ger möjligheter till att kunna avancera och skaffa sig ännu mera makt. Där finns förstås pengarna. Ett departementsråd på Socialdepartementet i Stockholm lär inte bli fet på sin lön. Han eller hennes motsvarighet i Paris har helt andra möjligheter.

Ibland öppnas en lucka i golvet och någon faller ner. Senast en kanslichef i UMP som fick offras när nu partiet visade sig trassla in sig i oegentligheter i samband med valrörelsen 2012. Miljontals euro verkar ha överfakturerats från en kommunikationsbyrå som hade ensamrätt på att genomföra alla events för Sakozy i april och maj 2012. Även partiledaren Jean-Francois Copé har fått lämna sitt uppdrag i partiet. Allvarliga misstankar finns att han har spelat en roll i dessa oegentligheter. Han var och är en mycket nära vän och affärskollega till byrån som skickat saltade fakturor till UMP.

Alla vet dock att alla kommer tillbaka. Det rör sig om en tid i karantän. Copé kommer tillbaka. Det finns tillräckligt många i hans nätverk som behöver honom. Inte vill de hamna på livets skuggsida bara för att deras chef fått kritik mot sig för bristande moral eller ekonomiska oegentligheter.

Nicolas Sarkozy är den största av dem alla. Han spelar hela tiden ett högt spel. Han ”vet” inte vad som hänt när åklagarna ansätter honom med frågor kring olika så kallade affärer. Han svarar med indignation och anklagar juristerna för att vara socialister hela bunten.

Ständigt visar tv nyhetsinslag från olika möten med gräsrötter inom UMP. Där står män och kvinnor upp och bedyrar sin lojalitet till honom. Han är den störste. Det är ju han som ska ge partiet regeringsmakten igen.

Visst, det är inte riktigt så enkelt. Det går inte att göra vad som helst och bli förlåten i Frankrike. UMP har problem med att positionera sig som det största oppositionspartiet. Nationella fronten blev det största partiet i Europavalet. Inom UMP riktas kritik mot dem som sysslat med vad som förmodas vara oegentligheter i de olika affärerna. Det finns en gräns och den gränsen överskred Jean-Francois Copé. Men den enes död är den andres bröd. När Copé försvinner – tillfälligt? – kommer andra i hans ställe. Nu hoppas de gamla premiärministrarna Alain Juppé (under Chirac presidenttid) och Francois Fillon (under Sarkozy) ta över makten. Några av de yngre står också och stampar otåligt i manegen. Någon av dem har chansen eller så har de också haft handen för djupt i någon syltburk och tvingas ta till reträtt.

För närvarande riktas strålkastarljuset främst mot UMP när det gäller ekonomiska oegentligheter. Det är ett parti i svår kris. Utan ledare och utan program. Ett parti som kanske upplöses om inte Sarkozy lyckas samla det igen bakom sin person. Men hans affärer är besvärande. Och lojaliteten inte alls särskilt stor mot honom. Många  tror att han väljer att bygga en kampanj inför presidentvalet 2017 med sina trogna och skapa en alldeles ny valplattform. Partier är inte heliga i Frankrike. De kan splittras eller gå i graven.Nästa arbetsår kommer säkert att ge definitivt svar på frågan vad som händer med högern framöver. Och med Sarkozy som presidentkandidat.