Far och dotter Le Pen i storgräl

• juni 10, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är knappt man tror sina öron. Jean-Marie Le Pen, hedersordförande och fortfarande en tung person inom Nationella fronten, tillåter sig ännu ett antal uttalanden som i sin extremism, råhet och människoförakt slår det mesta inom europeisk toppolitik i dag.Inte underligt att det uppstår reaktioner, även inom detta parti. Och krisen som hans uttalanden lett till uppstår bara några veckor efter den största valframgången i dess historia.

Jean-Marie Le Pen är i någon mening förutsägbar. Han har genom hela sin politiska karriär kryddat sitt språk med utspel som visat på en människosyn långt ifrån det respektabla. Hans politiska uppfattningar visar bland annat på en hårdhet och oförsonlighet mot utsatta minoriteter som han av olika skäl inte respekterar. Hans antisemitism är omvittnad och väl dokumenterad i uttalanden som att massavrättningarna av judar under andra världskriget inte var så många eller en parentes i historien. Hans grova uttalanden mot människor är också – vilket är viktigt – kopplad till hans politiska ideologi. Hans etniskt orienterade nationalism välkomnar inte judar och muslimer inom den franska nationens gränser. Han är inte bara en råbarkad typ. Han tänker ideologiskt på ett exkluderande sätt.

Vi trodde ändå att han skulle försvara sin dotter. Ett av hans berömda uttalanden är att han älskar sin fru och döttrar, tycker om sina vänner, respekterar sina grannar. Ju längre bort från honom desto mer fientligt ställd blir han. Varför rasar han nu mot sin egen dotter som dessutom på ett lysande sätt fört hans skapelse, Nationella fronten, upp till högre höjder?

Det finns säkert flera förklaringar. En som ligger nära till hands är att han av narcissistiska skäl inte mår bra av att dottern håller på att bli framgångsrikare än han, mer uppskattad än han.

En annan förklaring är att han märker hur han förlorar makten över sitt parti. Han lämnade ifrån sig ordförandeskapet i formell mening för tre år sedan. Kanske trodde han att han skulle kunna använda sin dotter som en marionett. Men  Marine klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och dessutom har hon skaffat sig rådgivare som inte alls lyssnar på Marines pappa. Ett bra exempel är Florian Philippot som är partiets vice ordförande i dag och har en mycket stark ställning, inte minst ideologiskt . Han står för den anpassning av partiet som gjort de stora segrarna möjliga i valen 2014. Marine har lyssnat mer på honom än på sin pappa som knappast uppskattar partiets starka fokus på kritiken av storkapitalet och Bryssel. Jean-Marie Le Pen är inte alls så kritisk mot det internationella kapitalet och EU som partiet för närvarande.

Det är högst möjligt att Jean-Marie Le Pen vill stärka de krafter inom partiet som drömmer sig tillbaka till åren med honom som ledare. Ett parti som var renodlat missnöjesparti och så omöjligt extremt att det kunde leva sitt eget liv. Stort och skrämmande men aldrig regeringsdugligt. Nu söker sig unga politiker med ambitioner till Nationella fronten för att göra karriär. Nu kommer de välutbildade och söker medlemskap i partiet. Nationella fronten genomgår en förändring som kommer att göra det mer respekterat och så småningom möjligen besätta regeringsposter och finnas i större utsträckning i den offentliga mediadebatten.

Nationella fronten är tillräckligt tvivelaktig ur demokratisk och humanistisk aspekt för att inte Jean-Marie Le Pen skulle kunna uppskatta dess nya linje. Partiet är fortfarande ett xenofobiskt parti med en grov retorik mot muslimer, en retorik som i regeringsställning skulle kunna förvandlas till obehagliga lagförslag. Partiet är också fortfarande ett protestparti som Jean-Marie Le Pens variant av partiet fram till 2011. Han kan i högsta grad känna igen sig i stora delar av detta parti.

Men… han har inte längre kontrollen. Han inser att nya män runt hans dotter tar över hans plats och förnyar partiet. Han känner till och med att de ledande i partiet helst vill att han inte förekommer i deras rådslag och i den allmänna debatten. Sårad river han då och då ett sår i huden, till och med på sin egen dotter.

Jag tror inte han kommer att skada partiet i nämnvärd utsträckning. Jag tror snarare att detta är början till slutet för honom som politiker. Dessvärre får vi leva med detta parti i Frankrike under de kommande åren. Krisen i detta land är djupare än en fråga om de olämpliga uttalanden som görs av Nationella frontens ledare. Krisen handlar inte heller bara om invandring och rasism. Det handlar om fransmännens djupa misstroende mot de partier och ledare som borde stå för det sanna och mänskliga men som alltför ofta står för skandaler och visar prov på ett starkt hävdelsebehov för att gynna sina högst personliga intressen.