Regeringen Valls sparar
Regeringen Valls sparar https://www.lindbompafranska.se/wp-content/themes/corpus/images/empty/thumbnail.jpg 150 150 Tomas Lindbom Tomas Lindbom https://secure.gravatar.com/avatar/6030df7f1d0fd0568f08062819468dde?s=96&d=mm&r=gTufft åtstramningspaket kallas det av vissa. Andra säger att det inte räcker på långa vägar. Manuel Valls har presenterat sitt program för besparingar i statsfinanserna för att minska underskottet i budgeten och komma ner mot de 3 procenten som är ett krav från Bryssel.
Senaste nyårshelgen var bråda och stressiga dagar för Francois Hollande. Dels avslöjades hans affär med skådespelerskan Julie Gayet som han besökte nattetid i deras lånade lilla lya några kvarter från Elyséepalatset. Dels annonserade han att han planerade ett åtstramningspaket på 50 miljarder som skulle genomföras under åren 2014-17. Skådespelerskan har vi inte hört mycket av sedan dess men åtstramningspaketet lite mer. Det var tyst i tre månader men i och med skiftet på premiärministerposten har det gått fortare. Manuel Valls förefaller minst dubbel så effektiv som sin företrädare och kanske har han också en budgetminister som levererar snabbare än sin föregångare.
Paketet består av besparingar på fyra olika områden. Staten ska krympa den statliga utgiftssidan med 18 miljarder. Drygt 20 miljarder går till minskat stöd för socialbidrag och sjukförsäkringar och drygt tio till lägre överföringar till regionala verksamheter.
Frankrike står som alltid med ena benet i syd och det andra i norr. Alla länder i norra Europa har ordning på sina budgetar med underskott som ligger under 3 procent. I länder som Grekland och Spanien är situationen betydligt sämre men ett land som Italien har nu tagit itu med sina problem på allvar. I Frankrike är situationen inte fullständigt katastrofal. Långivarna lånar fortfarande till låg ränta. Det finns fortfarande en tro på fransk ekonomi och överlevnadsförmåga.Men faktum kvarstår. Underskottet är fortfarande för högt och tillväxten är noll. Efter två år med Francois Hollande har det ekonomiska läget möjligen inte försämrats men inte heller förbättrats.
Frågan är om 50 miljarder besparingar räcker. Det handlar om en väldigt liten andel av den statliga omsättningen. Besparingar är också bara en sida av lösningen på den ekonomiska krisen. Minst lika viktigt är att få hjulen att snurra med ökad konsumtion och stimulanser till företagen. Det förefaller som om åtgärderna med stimulans och besparing snarare blockerar varandra. Och det finns ingen riktig kraft vare sig i stimulanspolitiken eller i åtstramningarna.
Fransk politik hämmas av olika intressegruppers ständiga bevakning av sina intressen. Även politiker hindras från att ta beslut som håller sig ovanför den personligt-taktiska nivån. Detta förhållandevis måttliga sparpaket hindras nu av ett antal socialistiska ledamöter i nationalförsamlingen. En del hotar med att inte rösta igenom förslaget nästa vecka. De tänker nu på nästa val till nationalförsamlingen 2017. De tror sig kunna vinna röster i sina respektive valkretsar om de röstar emot ett förslag som i folkopinionen uppfattas som ett hårt slag mot vanliga människors köpkraft och välfärd. Socialistiska väljare är ovana att stödja besparingar. Socialistisk politik har mer än till exempel socialdemokratisk politik i Skandinavien kopplats till sockrade reformer. Socialisterna i Frankrike har inte heller regerat lika många år som högern. Francois Mitterrand regerade under lång till med högerregeringar och den socialistiska regeringen under Jacques Chiracs presidenttid (1997-2002) satt under en period när konjunkturerna var förhållandevis gynnsamma. Det är först under Francois Hollandes tid som president som vänstern på allvar tvingats regera under en krisperiod. Det är svårt för socialisterna att få med sig sina väljargrupper på riktigt radikala reformer för att lösa krisen.
Det visar sig också alltmer att Francois Hollande inte har de muskler och det mod som krävs för att ta Frankrike igenom krisen. Han vägade inte berätta sanningen om Frankrikes prekära läge i valrörelsen 2012 och fick makten på löften som han inte kunnat infria. Det har dessutom gått sämre än han förmodligen förutspådde. Han har också dröjt för länge med att ta itu med problemen och han förefaller inte göra det nu heller. Hans stimulanser till företagen begränsas av villkor. Hans besparingar äts upp av kompromisser med vänsterflygeln i hans partigrupp i nationalförsamlingen.
Manuel Valls har av presidenten fått ansvaret att genomföra sparpaketet. Han sparar egentligen väldigt lite. Under en lång period, tre års tid, ska han spara 50 miljarder. Men hur mycket är sparande och hur mycket är att bara minska på utgiftsökningen? Oron smyger sig på att hans åtgärdspaket inte får någon effekt alls och då kommer företagen inte att anställa fler och inte heller att bli mer konkurrenskraftiga. Då kommer inte heller den nödvändiga saneringen av den statliga sektorn att göras på det genomgripande sätt som den borde. Frankrike har framförallt inte en stor statlig sektor. Den har en rörig och ineffektiv statlig sektor.
De liberala ekonomerna i Frankrike ropar på en fransk Gerhard Schröder eller Tony Blair. Möjligen vore det fel väg att gå i en tid när de ekonomiska hjulen har mer eller mindre stannat. Då kan en renodlad svältkur leda till ett ännu sämre läge. Men franska folket skulle behöva en president och en regering som vidtar rejäla åtgärder. Det finns annars en risk att förtroendet för landets ekonomiska hälsotillstånd skadas både i landet och utomlands. Mycket tyder på att den negativa utvecklingen redan hunnit obehagligt långt.
- Posted In:
- Politik
Sven Janson
Tack, Thomas Lindbom, för Dina initierade rapporter.
I det krisläge, som Du beskriver, finner nya ministern Ségolène Royal andra saker viktigare, såsom krav på att de anställda ska stå upp i givakt när hon passerar ett rum. Hon tycks ha samma problem med respekten som sin förrae moatjé, presidenten Hollande, som med stort allvar ägnar sig åt denna konstart i sin iver att markera Makten. Nyheten har nu spritts över världen och drar ett löjets skimmer över, inte enbart gåsleversocialisterna, utan fransk politik överhuvudtaget.