Politikerförakt i Frankrike

• mars 12, 2014
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Den senaste veckan har Frankrike upplevt tre politiska affärer med juridisk koppling. Allt inträffar veckorna före de kommunala valen som genomförs söndagarna den 23 och 30 mars. Det måste sägas. Förtroendet för de politiska ledarna i landet är grunden rubbat. Franska väljarna tål mycket men frågan är nu om inte gränsen är nådd. Politiska bedömare talar om rekordstort röstskolk och kanske också fler röster på Nationella fronten.

Den franska eliten utbildas i ett fåtal skolor med höga ambitioner och ambitiösa läroplaner. Skolorna har skapats för att demokratin ska fungera bättre. De är gratis för att de ungdomar som är begåvade och vill ”tjäna republiken” ska kunna göra det oberoende av familjebakgrund och inkomst. De är öppna för alla oavsett kön och etniskt ursprung. Tanken är att dessa skolor ska medverka till att den franska demokratin med sitt betonande av de mänskliga rättigheterna och parollerna från franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap ska kunna upprätthållas.

Det är teorin. Men i praktiken visar det sig att studenterna i dessa skolor nästan uteslutande hämtas från de välbärgade miljöerna och från de familjer där pappa eller mamma gått samma skolor. Det skapas en kader som umgås med varandra, stöttar varandra och söker tjäna så mycket som möjligt på sin höga position i staten. Alla, långt ifrån, utnyttjar sina positioner inom statsförvaltning och politik för att dra egna fördelar eller fördelar för sitt parti. Det är förstås ett fåtal som kan misstänkas för någon form av ekonomisk brottslighet. Men när någon inom exempelvis ett parti misstänks för brott sluter hans eller hennes vänner i allmänhet upp på dennes sida medan de andra partierna förfasar sig.

Juridiken spelar en viktig roll i detta sammanhang. Domare och åklagare startar rättsprocesser, gör husrannsakan och kallar kända politiker att vittna eller åtalar dem. De utsatta politikerna misstror också juristerna. Det är en allmän uppfattning att juristerna styrs av den sittande presidenten och dennes regering med justitieministern som främsta företrädare. Ministerstyre är inte förbjudet i Frankrike. De domare som för ett år sedan beslöt att telefonavlyssna Nicolas Sarkozy har också rapporterat om denna avlyssning till den nuvarande socialistiska justitieministern som berättat för premiärministern och – förmodligen också för presidenten. Steget är inte långt för oppositionen att misstänka att höga jurister blir instrument för den sittande presidenten och hans regering. Misstron är alltid densamma oavsett vilka som styr landet och vilka som är i opposition.

I ett halvt sekel har makten i princip växlat mellan gaullister med stödpartier (senare UMP) å ena sidan och socialistpartiet å den andra. Konfrontationen mellan dessa politiska grupper har varit hård. Den har varit oförsonlig på ett rent politiskt plan vilket förstås kan gynna demokratin. Den har också varit oförsonlig i anklagelserna om olika politiska och juridiska affärer. De har varit så många och är i dag så många att få kan hålla reda på dem. Varje affär utvecklas till en kraftmätning mellan dessa block men den som står utanför konstaterar ganska snabbt att ingen är bättre än den andra. Väljarna inser efter hand att det är ett spel och misstron över att alla politiker skor sig och försöker utnyttja sin makt för egna intressen ökar. Sant eller inte sant. Överdrivet eller inte. Ändå är det alltfler fransmän som efter ett halvt sekel har känslan att dessa maktens partier drivs mer av egna intressen än av att försvara landets intressen.

Läget är just nu följande i den senaste affären om avlyssningen av Nicolas Sarkozy och hans advokat. Sarkozy misstänks för att ha försökt hjälpa en vän inom Högsta domstolen till en behaglig reträttpost i södra Frankrike efter det att han enligt uppgift läckt information till Sarkozy om affären Bettencourt där förre presidenten är misstänkt för att ha olovligen skaffat pengar till sin valkampanj 2007. Sarkozy har blivit avlyssnad för detta. Detta är ett dråpslag förstås mot högern (UMP) och mot Sarkozys drömmar om att kunna ställa upp som kandidat i nästa presidentval. Då startar högerns motoffensiv:  Är det sant att Sarkozy försökt göra detta? Nej ,det tror vi inte. Varför har domarna beslutat om avlyssning – även av hans advokat? Därför att domarna är vänster. Vi har inget förtroende längre för rättsapparaten. Vad vet Hollande? Han vet förstås allt och han sätter igång denna affär lagom före kommunalvalet.

Vänstern svarar: Det är upprörande att högern attackerar en oberoende rättsapparat. Vi har nu skapat en oberoende rättsordning i Frankrike. Däremot under Sarkozys tid var domstolarna beroende av honom. Domarna har rätt att avlyssna vem som helst och i vissa fall även en advokat.

Den franska politiska debatten kretsar ofta kring dessa politiskt-juridiska affärer därför att domare och den politiska ledningen har så band till varandra som ibland misstänks leda till korruption eller regelvidrig samverkan. Misstron är alltid stor. De politiska oppositionen minns hur den utnyttjade rättsapparaten när den var i majoritet och tror förstås att den nya majoriteten gör likadant.

Så vad säger då väljarna? De rasar mot överheten, mot Paris, mot eliten. När Marine Le Pen talar föraktfullt om UMPS som ett enda konglomerat av både höger och vänster (UMP+PS) så får hon många väljare med sig. Protesterna, raseriet mot makten i Paris har förmodligen sällan varit starkare. En makt som ständigt bråkar inbördes om sina privilegier och som inte levererar till folket det som folket frågar efter; ökad tillväxt, lägre arbetslöshet, ökad köpkraft och rent allmänt en tro på framtiden.

Nu väntar alla på kommunalvalen och på Europavalet i maj. Det är ingen vild gissning att fransmännen kommer att protestera genom att röstskolka i större utsträckning. Fler kommer förmodligen också att rösta på Nationella fronten. Kommer de här signalerna att påverka de stora partierna? Den nya majoriteten i landet försöker nog att bland annat tydligare separera den politiska makten från den juridiska. Det finns visst hopp om att granskningen av dess fem år vid makten kommer att innehålla färre inslag av rättsröta och skamliga affärer. Men så sent som för ett år sedan fick budgetminstern avgå på grund av penningtvätt för egna syften. Så det är klokt att inte hoppas för mycket.

UMP är i en djupare kris. Den har en ledarkris och den lever nu med tre pinsamma affärer som ännu inte är utredda. Det raseri med vilket partiets ledning nu angriper domstolarna och den socialistiska regeringen visar bara att UMP närmast slåss för sin politiska existens. Det finns många som hoppas att partikartellen UMP slås i spillror. Den som hoppas mest på det är Marine Le Pen. Och hon kommer att göra allt hon kan vid vårens två val för att lyckas i sitt uppsåt.