Georges Pompidou – en annan tid

• december 18, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Ikväll visar fransk teve ett minnesprogram i serien Un jour – un destin över förre premiärministern och presidenten Georges Pompidou. Han var en populär politisk ledare i en tid när det gick bra för Frankrike.

I slutdebatten i den svenska valrörelsen 1966 framhäver två av de borgerliga partiledarna, högerledaren Yngve Holmberg och centerledaren Gunnar Hedlund, exemplet Frankrike. De konstaterar att det går bra i Frankrike och att det delvis beror på skattesänkningar som gjorts i landet. Pompidou var detta år premiärminister under Charles de Gaulles presidentperiod. Det skulle inte ske i en svensk valdebatt 2014.

Jag har nyligen sett ett gammalt teveklipp från ett nyårstal som Pompidou höll under sin presidenttid. Han räknar upp allt gott som sker i landet. Alla reformer som han genomfört under året. Han konstaterar till slut att det visst också finns problem och pekar på inflationen. Men han låter trygg på rösten och övertygar säkert de flesta tittarna om att regeringen även kommer att lösa det problemet.

Politik löste problemen i samhället. Om det var förvisso väljarna i både Sverige och Frankrike överens dessa gyllene år på 60-talet, Före oljekrisen 1974 och den därpå följande nedgången i hela Europa. Långsamt har vi vant oss vid att lita mer på oss själva än på samhällsinstitutionerna och på politikerna.

Det lär bli en nostalgikväll för de äldre franska tittare när de ser Un jour un destin om Georges Pompidou. En lärd humanist som blev politiker men som upprätthöll bilden av att franska ledare också är bildade män. Tillsammans med sin hustru höll han hov i Elyséepalatset med den tidens förgrundsfigurer inom vetenskap och kultur. Särskilt hustrun var oerhört konstintresserad och bildad på området.

Fransmännen har till skillnad från människor i de nordiska och anglosaxiska länderna kvar tron på att politiken åtminstone borde lösa samhällsproblemen. I dag är klyftan mellan politikernas förmåga och medborgarnas förväntningar och krav på politikerna större än någonsin. Francois Hollande är en annan typ av ledare än Pompidou. Mer praktisk, mer lik politiker i norra delen av Europa. Han är säkert mycket bättre rustad att lösa dagens problem än om Pompidou återuppstått och fått uppdraget. Men han lyckas ändå inte. Frankrikes gränser är för alltid sprängda. Den globala verkligheten tränger sig på oavsett vad franska ledare säger och det franska folket tror och hoppas. På 60- och 70-talen bildade politik, ekonomi och kultur en egen värld innanför Frankrikes gränser. Där regerade det franska folket med sina ledare. De ansåg att deras land var mittpunkten i Europa och de kunde nästan tro på det själva. I dag är uppvaknandet smärtsamt. Vi som ser på hoppas att insikten om den globala världens villkor – men också fördelar – definitivt tränger in i det franska medvetandet. Filmen om Pompidou ikväll kommer att bli intressant men den får inte bli ännu en anledning för fransmännen att drömma om att återupprätta en tid som för alltid är förbi.