Paris ler mot människorna

• november 2, 2013
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det är min sista morgon före avfärden hem till Stockholm för den här gången. Igår regnade det och det var höst i Paris. Nu är sommaren slut även här, tänkte jag då, när jag kom upp ur pendeltågstationen vid Chatelet efter en släktlunch i Cergy nordväst om Paris.

Det blir aldrig som man tänkt sig i denna stad. Inte ens med årstiderna. I dag är vädret helt annorlunda. Temperaturen har stigit fem grader sedan igår. Det är redan 16 grader när klockan är bara 10. Solen tränger igenom molnen och den värmer. Jag tar av mig rocken och går i en tunn kavaj och svettas nästan.

Jag flanerar utefter Seinefloden. Jag borde ha gått och sett utställningen om la belle époque borta vid Trocadéro, nära Eiffeltornet. Men varför det? Det är alltid utställning på gatorna i Paris och särskilt en förmiddag när solen skiner och det känns som om sommaren kommit tillbaka. En man går rakt ut i gatan och skriker ilsket åt en bilist som tutar. Konflikterna avlöser varandra. Tillräckligt många är tokiga och tillräckligt många visar känslor. En gatubild i stan är inte i första hand romantisk eller pittoresk som vi tänker kring Paris. De små kullerstensgatorna, uteserveringarna och män i baskrar och röda halsdukar som spelar musettedragspel. Så är det inte. Det är mer rop och skrik men också skratt.

Det slår mig att den parisiska kulturen skiljer sig från Stockholms och hela Sveriges. Nog för att parisarna försöker att bli som tyskar och skandinaver men de lyckas inte. Det är för många som går ut i gatan och sedan blir rasande på bilisten som anser sig ha företräde. Parisarna försöker lägga livet tillrätta som vi skandinaver men de lyckas inte. Det skapar dramat i stan. Ett drama som gör varje promenad spännande och livgivande.

Jag går över en av Seineflodens broar. Den är bilfri. Turisterna trängs med varandra och tar bilder med sina telefoner. Jag fortsätter in på Rue Bonaparte och tittar in i konstsalongerna som präglar gatan. Lite längre bort ligger Ladurée med sin underbara bakverk och sin utsökta choklad. Jag kommer fram till Place Saint Germain-des-Près. Här dominerar en borgerlig publik. Lägenheterna i Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs klassiska existentialistkvarter kostar nu en bra bit över 10 000 euro per kvadratmeter. Jag köper vänstertidningen Libération i kiosken. De andra som köar före mig köper högertidningen Le Figaro.

Så sätter jag mig inne i Café de Flore och tar en café crème och läser tidningen. Det är nostalgi för mig. Jag känner mig nästan lite löjlig som envisas med att gå hit och dricka kaffe. Men jag kan inte se mig mätt på dekoren, på kyparna i sina långa vita förkläden som med stor elegans kryssar mellan borden. Turister men också politiker och andra parisare trängs här redan på förmiddagen. Solen lyser in i caféet. Det bubblar, det stökar, det är en härlig stämning även i ett utskänkningsställe som tar 5, 50 € för en kaffe med varm mjölk – dyrast i Paris – och med en väldigt sober publik. Även överklassen i Paris kan plötsligt gå över en gata, skrika och väsnas. Det är rätt skönt ibland att möta ett folk som inte har som yttersta mål att lägga allt liv till rätta.