Manuel Valls – nya stjärnan på den politiska himlen

• september 5, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Ordet politikerförakt finns inte på franska men den känslan som ligger i ordet uttrycks väl i franska väljares attityd till sina folkvalda. I dag i än större grad än tidigare. Det är också ett faktum att landet saknar stora ledare. En ny stjärna håller nu ändå på att  tändas. Han är inrikesminister i den socialistiska regeringen och speglar i åsikter och attityder mycket av den stämning som råder i befolkningen. Tuff i frågor som rör invandring och lag och ordning, patriotisk utan att stänga Frankrike ute från Europa men också mer liberal  i ekonomiska frågor än merparten av sina kamrater inom socialistpartiet. Han heter Manuel Valls. Lägg namnet på minnet. Han vill starkare än de flesta bli Frankrikes näste president och opinionssiffrorna ger honom hopp för framtiden.

Franska politiker kopplar gärna sin ideologi och sina gärningar till en stor ledare i historien. Manuel Valls återknyter till Georges Clemenceau, en av de stora konseljpresidenterna under den så kallade tredje republiken (1871-1940). Han spelade en betydande roll i fredsförhandlingarna efter det första världskriget där han pressade Tyskland till stora eftergifter efter det landets nederlag. Clemenceau var en stark företrädare för den republikanism som fortfarande präglar fransk politik. Han var patriotisk, antimonarkist och antiklerikal samt  engagerad i Dreyfusaffären på den liberala sida som anklagade överklassen och militärerna för antisemitism.

Manuel Valls är en lika ivrig företrädare för de klassiska republikanska värdena som Clemenceau på sin tid. Det innebär att han i nationalförsamlingen stödde lagen om förbud mot burqa i skolorna.Lagen drevs igenom av förre presidenten Sarkozy mot de flesta i den socialistiska oppositionen. Valls är en konsekvensetiker. Det är inte genom att förstå brottslingen som brott beivras utan genom att döma brottslingarna. Invandrare ska inte behandlas med mjukare vantar än infödda fransmän på grund av en svårare social miljö. Han drar sig inte för att utvisa rumänska romer från landet på precis samma sätt som Sarkozy.

Manuel Valls var en av kandidaterna inom socialistpartiet i primärvalen som föregick presidentvalet 2012. I debatterna under primärvalskampanjen betonade han vikten av att minska budgetunderskottet i landet. Han intog även i denna fråga en mer högerorienterad hållning än sina partivänner.

Manuel Valls är stolt över att vara en tuff politiker. Han har i många år varit borgmästare i en förortskommun till Paris och drivit en tuff linje även här, inte olik den som UMP driver. Han står längst ut på högerkanten inom sitt parti. Det anmärkningsvärda är att hans position i partiet alltid tidigare varit närmast udda men nu blivit alltmer respekterad. Partiet har i regeringsställning tagit flera kliv högerut, både inom den ekonomiska politiken och på rättssäkerhetens område. Han spelar en viktig roll i regeringen och har skaffat sig en så stark position att Francois Hollande måste ta hänsyn till honom och även närmat sig honom på flera punkter. Valls är också en väljarmagnet. Ingen fransk politiker är i dag så populär som han. Han skulle i en andra valomgång slå Nicolas Sarkozy som fortfarande är populär hos många väljare. Han är klart populärare än Hollande.

Francois Hollande ställer med all säkerhet upp för omval som president 2017 men Valls står beredd att kandidera 2022. Mycket vatten kan förstås rinna under så många år men hans hårda linje är i dag uppskattad i breda lager av befolkningen. Hans försvar för de klassiska republikanska värdena som inte tillåter för mycket av kulturell synkretism väcker genklang. Han kan med rätta påstå att han tar väljare från Marine Le Pen. Fransmännen tror inte längre på socialisternas traditionella sociala perspektiv. Allt färre hyllar principen att lösa sociala problem med preventiva åtgärder. Allt fler tror på repressionens saliggörande verkan. Manuel Valls kan på ett någorlunda måttfullt sätt svara på dessa stämningar i befolkningen. Han är trots sin tuffa hållning samtidigt garanten för att politiken inte helt spårar ur. Hans inriktning är ändå social och inriktad på att minska klyftorna i samhället. Han är ingen arrogant libertarian. Som borgmästare i Evry har han också gjort viktiga sociala insatser i de utsatta bostadsområdena. Han är ingen ensidig förespråkare av batongslag. Han är med sin förankring i vänstern ändå ett bättre alternativ än Sarkozy och självklart Le Pen.