Medierna och åsiktsbalansen

• augusti 20, 2013
• Tomas Lindbom
• 1 comment

De amerikanska nyhetskanalerna presenterar skilda världsbilder. Fox news ser världen ur ett konservativt och republikanskt perspektiv. Rachel Maddow och andra nyhetsankare i MSNBC ser politiken ur ett tydligt vänsterliberalt perspektiv. Amerikanarna väljer nyhetsprogram efter politiska preferenser. De vet vad de får. Nyheterna vinklas men det förekommer inte heller någon dold agenda som måste dechiffreras. Så är det ofta i Europa.

Jag tänker på detta när jag efter en resa i USA återigen lyssnar till de franska nyheterna och de politiska analysprogrammen. Precis som i Sverige förväntas både de statliga och privata kanalerna leverera en balanserad bild av händelseutvecklingen. En högerpolitiker uttrycker sin uppfattning och omedelbart därefter förväntar vi oss att en person med motsatt politisk syn får ordet. Är det bra och fungerar det?

C´est dans l´air är flaggskeppet för den statliga franska tevens olika program om samhällsfrågor. Den sänds en timme varje sen eftermiddag i veckan. Politiker förekommer sällan. Politiken kommenteras istället av experter från medierna och universiteten. Det låter betryggande.

Men ack så svårt ändå. Vad är balans i redovisning av politiken? Experter har också en världsbild, präglad av egna värderingar. Eftersom en rad experter återkommer till programmet med jämna mellanrum tar det inte lång tid för tittaren att notera vars och ens politiska grunduppfattning. De politiska journalisterna representerar dessutom sina tidningar som har en politisk hållning. En kommentator som kommer från vänstertidningen Marianne har en helt annan bild av Hollandes förmåga att styra landet än sin motsvarighet på den konservativa dagstidningen Le Figaro.

Franska medier förlitar sig  mycket på experter. Dessa kommer i hög utsträckning från överklassen eller från akademiska familjeförhållanden. De lever i stort sett alla sina liv i Paris innerstad. De uttalar sig om ekonomi, om stadsplanering, om sociala förhållanden, om invandring och förortsproblem med utsiktspunkten från kvarteren runt Eiffeltornet eller vid Lovren och Tuilerieträdgården. Det märks. Det händer aldrig att en invandrare från en förort får kommentera invandringsfrågan. Eller att en bostadslös får kommentera bristerna i regeringens planering av stadernas miljö och byggande. De är ju inte experter.

Den franska synen på representativitet inskränker sig till att fördela platserna rättvist mellan dem som företräder höger och vänster i politiken. Men  experterna granskas inte utifrån sina värderingar. Dessutom glömmer teveproducenterna att granska obalansen i kön. Jämställdhetsministern har påtalat denna obalans och försöker med styrning öka det kvinnliga inslaget i bland annat de politiska debattprogrammen i teve. Jag konstaterade att C´est dans l ´air igår hade två kvinnor och två män i panelen för att diskutera regeringens politik inför höststarten. Jag blev omskakad. Hur vågar denna redaktion släppa fram kvinnor till lika delar som män – denna redaktion som häromåret  klagade över att det inte fanns tillräckligt med kvinnor som kunde kommentera politik. Men i dag återställs ändå ordningen. Kvällens program i C´est dans l´air som tar upp temat Nicolas Sarkozy har en panel som består av fyra män och ingen kvinna. Gårdagens rättvisa könsfördelning tycks ha varit undantaget som bekräftar regeln.

Det går att mäta orättvisa på så många sätt. Den franska modellen har verkligen sina brister. Övertron på experter och avsaknad av balans mellan kön och mellan olika sociala och etniska grupper är så påtaglig. Redaktionen för C´est dans l ´air liksom de flesta medier i detta land borde presentera sig som ”programmet där äldre vita, välutbildade, konservativa män utan erfarenhet av andra miljöer än universitet och livet i den välmående delen av huvudstan uttalar sin bild av Frankrike. Vill ni ha andra, avvikande bilder av verkligheten, slå av teven och gör research på egen hand istället.”