Ett år med Francois Hollande

• maj 6, 2013
• Tomas Lindbom
• 2 comments

I dag är det precis ett år sedan Francois Hollande valdes till Frankrikes president. Det har varit ett tufft år. Ekonomin i kris och medborgarna i frustration över dåliga tider och ett ledarskap av landet som de flesta inte uppskattar. Frågan är förstås om Hollande är så dålig och svaret måste bli nej.

Det råder ingen tvekan om att Francois Hollande är den mest impopulära under femte republiken, det vill säga sedan General de Gaulle förändrade konstitutionen 1958. Det senaste året är lika tveklöst den svåraste tiden för Frankrike sedan andra världskriget. Missnöjet i landet med presidenten är också missnöjet med situationen i landet.

Frankrike har precis som länderna i södra Europa levt över sina  tillgångar under många år efter mitten av 70-talet när ekonomin började svikta. Ingen politiker ville utmana sina väljare med tuffa sparåtgärder medan dessa fortfarande hade tjänat ett syfte och tillväxten tvärtom kunnat stimuleras genom åtstramningar i den offentliga budgeten. Frankrike har levt på lånade medel alldeles för länge. Nu är det svårt att spara. Åtstramningspolitiken hindrar tillväxten.

Politikerna har inte varit tillräckligt modiga. Det gäller Mitterand, Chirac och Sarkozy. Den senare har lämnat efter sig ett land med större offentliga skulder än han ärvde från sin företrädare. Sarkozy orkade inte  mer än delvis höja arbetstiden från 35 till 40 timmar. Han klarade bara delvis av att göra en pensionsreform. Han löste inte heller skuldkrisen inom de sociala trygghetssystemen. Sarkozy var en mästare i retorik men usel i handling. Det gäller faktiskt också inom områden som lag och ordning och migrationspolitik. Frankrike hade i stort sett  lika mycket invandring 2012 som 2007 och lika få som skickades till sina hemländer under samma period. Ur humanistisk synpunkt positivt att Sarkozys var så oförmögen att genomdriva sin vilja. Det blir däremot märkligt när dagens högeropposition angriper Hollande för bristande förmåga till handling.

Francois Hollande har genomfört vissa betydelsefulla reformer. Han har genomdrivit lagen om äktenskap för alla; en symboliskt viktig lag för att visa att Frankrike är ett modernt land och bryr sig om de mänskliga rättigheterna. Han har skapat förutsättningar för avtal mellan arbetsgivare och några av de tongivande fackliga organisationerna. särskilt CFDT. Dessa avtal kan förändra spelreglerna framöver på arbetsmarknaden och ge förutsättningar för färre strejker och mer konstruktiva samtal mellan arbetsgivare och fack. Han har fått ner statens budgetunderskott. Hans mål om 3 procent före årets utgång kommer han inte att klara men detta mål låg orimligt högt. Hollande och hans regering har också genomfört flera åtgärder för att stimulera företagen och stärka vissa sektorer inom den offentliga sektorn som till exempel utbildningen för att bygga Frankrike starkare inför framtiden.

Francois Hollande är en samarbetsman. Han har lett socialistpartiet som dess generalsekreterare i tio år. Han har skickligt kompromissat och hållit ihop partiet trots att risken för splittring flera gånger varit uppenbar. Nu försöker han göra likadant med hela landet. Han möter ett folk som delvis är präglat av ett revolutionärt synsätt. Landet har en konstitution som lägger ett stort ansvar på en ledare. Presidenten har mycket makt och förväntas förändra samhället av egen kraft. Hollande är inte den typen av ledare. I den meningen går han i otakt med stora delar av folket.

Igår demonstrerade tiotusentals vänstersocialister och kommunister i Paris under ledning av Jean-Luc Mélanchon. Mélanchons budskap är ett annat och mer revolutionärt. Han kräver en ny sjätte republik där folket kan avsätta sina ledare genom folkomröstning. Han säger blankt nej till samarbeten med finansvärlden och med högerregeringarna inom EU. Hans språk är radikalt och oförsonligt. Denna sida av vänstern har alltid varit och är fortfarande stark. Hollande har i dag inget stöd att vänta från partierna till vänster om socialistpartiet. Många gröna ledare, bland dem Eva Joly, gick igår i demonstrationståget med Melanchon och kommunisterna.

Högeroppositionen skäller ut Hollande efter noter men har inget eget program. Partiet UMP är splittrat i flera falanger och drömmer mest om att Sarkozy ska komma tillbaka och frälsa partiet på nytt. En man som franska folket dömde ut för ett år sedan. Man kan säga att Hollandes seger 2012 var i mindre grad ett stöd honom och mer ett avståndstagande från tanken på fem år till med Sarkozy.

Francois Hollande kallas ibland för gummigubben.  Hur många gånger man än fäller honom till marken så reser han sig igen omedelbart. Kollegor till honom säger att han fortfarande – trots alla kriser – är oberörd och fast besluten att fortsätta på sin väg. Hans överlevnadsförmåga är ett gott tecken. Han kan mycket väl rida ut stormen och med hjälp av lite stöd i konjunkturen under det kommande året återta en del av sitt förlorade opinionsstöd.

Det första året med Hollande har varit ett bedrövligt år för Frankrike. De flesta siffror pekar nedåt. Men hur hade alternativet sett ut? Han behöver förbättra sitt förhållande till sitt folk. Han behöver lite hjälp av konjunkturen och säkert också hjälp att kommunicera bättre med sina väljare. Framtiden ser inte ljus ut just nu men å andra sidan kan det inte bli mycket värre för landets president och hans regering. Hoppet ligger alltså i det faktum att saker och ting rimligen i fortsättningen måste gå åt rätt håll.