Cahuzacaffären skakar Frankrike

• april 5, 2013
• Tomas Lindbom
• 4 comments

Nu blåser det till politisk storm i Frankrike. Avslöjandet att budgetminister Jérôme Cahuzac flyttat oskattade pengar till konton i Schweiz och senare till Singapore och personligen undandragit den franska staten skattemedel har naturligtvis chockat både politiker och allmänhet. Denna skandal kunde inte ha kommit mer olägligt. Den ekonomiska krisen är svårare än någonsin under efterkrigstiden. Förtroendet för landets ledning i folkopinionen är svagare än någonsin under de senaste femtio åren. Då händer detta.

Frankrike upplever sedan minst ett par decennier tillbaka en ekonomisk kris. Den har fördjupats under det senaste årtiondet. Nicolas Sarkozy lämnade sitt ämbete 2012 med högre arbetslöshet, större statsskuld och högre budgetunderskott än läget när han tillträdde fem år tidigare. Den ekonomiska krisen gör att manöverutrymmet för hans efterträdare är extremt litet. Francois Hollande kan inte spä på efterfrågan utan att skapa oro i finanskretsar  och inom EU. Han kan inte strama åt mer eftersom han då minskar köpkraften ytterligare och ytterligare förvandlar tillväxt till recession. Han måste skära i bidragen och försämra pensionerna men pressar då ner fler människor i akut fattigdom. Han måste minska på de offentliga utgifterna men ökar då arbetslösheten som tvingar fram fler bidrag som staten inte har råd med. Och så vidare.

Frankrike upplever en politisk kris som ökat sedan valet 2012. Den politiska krisen kan beskrivas på flera sätt men den är kopplad till Hollande på det sättet att han inkarnerar besvikelsen hos stora delar av franska folket som trodde han skulle kunna förbättra läget för människorna. Men han har hittills inte lyckats med det. Otåligheten är stor. Fransmännen tror på sina politiska ledares möjligheter att förändra. De vill tro att en tillräckligt skicklig president på kort tid kan vända tillbakagång till framgång. När det inte sker kommer den starka besvikelsen över ledarens misslyckanden men också över politikens misslyckanden. Nu har Frankrike upplevt tillbakagång sedan 1973 års oljekris. Franska folket klarar inte mer av bakslag. Och de har ingen annan att tro på; inte marknaden, inte deras egen förmåga. De ser bara hinder. De ser bara mörker.

Den tredje krisen är den moraliska. Det visar sig att de folkvalda ledarna sviker och utnyttjar sin maktposition för att skaffa sig egna fördelar. Jérôme Cahuzac är budgetministern som regisserar åtstramningspaketen, som kräver uppoffringar av människor som tycker sig leva på gränsen eller över gränsen till fattigdom men som själv undanhållit staten pengar. Hur är det möjligt, frågar sig naturligtvis de flesta och indignationen är stor. Frågan som alla ställer sig i dag är: Vem kan vi lita på?

Francois Hollande försöker begränsa kritiken till Cahuzac. Han försöker göra det till en fråga om en enskilda persons bristande moral. Det lär inte gå. Varför utsåg han Cahuzac till budgetminister? Visste han ändå någonting? Eller borde han inte ha misstänkt något?

För varje dag kommer säkert nya avslöjanden som gör Hollandes position omöjlig. Det har redan visat sig att Cahuzac i början av 90-talet fick hjälp att öppna kontot i Schweiz av en av Marine Le Pens vänner, en högerextrem aktivist som varit och är en av Cahuzacs vänner. Denne man säger sig visserligen ha utgått från att Cahuzac deklarerat sina pengar i den schweiziska banken. Men som journalisten Claude Weill på vänstertidningen Le Nouvel Observateur konstaterar: ”Vi journalister har hört rykten om Cahuzacs pengar i Schweiz i tjugo år.”

Ingen påstår sig än ha vetat att det rört sig om skattebrott. Det skulle ändå inte förvåna om nya vittnen stiger fram och berättar nya detaljer som funnits som rykten under flera år. Borde då inte landets president ha granskat Cahuzacs affärer lite bättre innan han utsåg honom till budgetminister?

Den politiska oppositionen är naturligtvis på krigsstigen. En del kräver nyval av parlamentet. Det finns även socialistpolitiker som anser att det är nödvändigt. Tonläget är högt uppskruvat. Det kan komma ett läge där regeringen helt enkelt inte längre kan styra landet eftersom dess trovärdighet hos befolkningen är så undergrävd.