Ny byggs kulten av Sarkozy

• februari 22, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Häromdagen var det politisk gala i Paris med förre presidenten Nicolas Sarkozy i centrum. Ett tusental av topparna inom hans parti UMP var närvarande. Det hölls tal och alla berömde hans statskonst. Föremålet för festligheterna, Sarkozy själv, var förstås inte där. Han är för magnifik för att beblanda sig med dem som vill hylla honom.

Nicolas Sarkozys ställning inom sitt parti verkar bara stärkas. Striden om ledarskapet efter honom mellan förre premiärministern Francois Fillon och den interimistiskt valde partiledaren Jean-Francois Copé ledde till ett märkligt dödläge när både fick 50 % i partiledarvalet. Det vacuum som då uppstod fylls nu av drömmar tillbaka till de gångna åren. Många hoppas att Sarkozy ska utmana Hollande i presidentvalet 2017. Hyllningsfesten häromdagen var ett första riktigt försök att bygga kulten kring förre presidenten.

Vad ska UMP göra? Deras politik är oklar. Den har under senare delen av  2000-talets första decennium byggts kring Sarkozys person och hans utstrålning som handlingskraftig ledare. UMP är inget ideologiskt parti till skillnad från Nationella fronten. Det är ett pragmatiskt parti som följer sin ledare. Heter ledaren Jacques Chirac är partiet mer socialt och traditionellt gaullistiskt. Heter ledaren Nicolas Sarkozy blir partiet mer högerpopulistiskt.

Nu står partiet utan ledare och därmed utan ideologisk kompass. Partiet försöker fortsätta på Sarkozys väg med en aggressivare ton mot invandrare och en repressivare hållning kring brottsligheten och den sociala oron i förorterna. Men partiet har ingen ledare som kan bära fram detta budskap. Jean-Francois Copé skulle kunna bli den mannen men han lyckades inte vinna valet om partiledarposten. Han är inte heller lika karismatisk som sin företrädare. Partiet har heller ingen ledare som skulle kunna föra det i en annan riktning. Nathalie Kosciusko-Morizet vill nog ta täten och vrida partiet i en liberalare riktning men hon är knappast tillräckligt stark. I varje fall inte än. Vinner hon borgmästartiteln i Paris kan saker och ting ändras.

UMP har helt enkelt ingen självklar kronprins eller kronprinsessa som nu tar över. Spekulationerna om att Sarkozy kommer tillbaka ökar för varje månad. Mätningarna hos opinionsinstituten visar också att Sarkozy stärker sin ställning. Inom högern har många nu glömt att han faktiskt förlorade alla valen under de fem år han satt vid makten, borgmästarvalen, de kantonala valen, regionalvalen, europavalet, presidentvalet 2012 och även de därpå följande valet till nationalförsamlingen. Ja, under Sarkozys tid förlorade även UMP majoriteten i senaten till socialisterna.

Det har alltid varit likadant med Nicolas Sarkozy. Han är en karismatisk ledare som förefaller ständigt verksam och ständigt på offensiven. Inte en dag utan ett utspel. Där andra politiker känns tröga verkar Sarkozy sprudlande och vital. Det är lätt att tjusas av honom om politik ska handla om ständiga aktioner, om ständig rörelse. Men vad uträttar han?

Sarkozy uppfattas som ledaren som fört partiet utåt höger och det är sant. Samtidigt är han själv högst oklar om sina ståndpunkter, I själva verket byter han uppfattning hela tiden. Han är inte konsekvent med sina idéer eftersom han egentligen inte har några. Hans högerpopulism kan möjligen reflektera någon personlig sida hos honom. Men han har inte minskat på invandringen under sin mandatperiod som president. Han har inte bekämpat brottsligheten trots att han också var inrikesminister flera år under sin företrädare, Jacques Chiracs presidentperiod. Antalet brott  minskade inte under alla hans år, Tvärtom. Frågan som alla ställer är om han ens genomförde något konsekvent program för att utmana den stigande brottskurvan.

Catherine Nay, journalisten som skrivit en mycket uppmärksammad biografi över Sarkozy, har tvärtom konstaterat att han i sin politik varit mer social än liberal. Hans skattesänkningar för de rika har varit ringa i förhållande till hans generositet med att dela ut nya bidrag till utsatta grupper. Han har varit så frikostig med sociala reformer att budgetunderskottet ökat stort under hans presidentperiod.  Socialistregeringen och Hollande ärvde en stat med betydligt större underskott och lånebehov än Sarkozy ärvde av Chirac.

Nicolas Sarkozy är egentligen en looser som vevar så mycket med armarna att många inom högern tror eller vill tro att han ständigt uträttar hjältedåd. Kanske har hans insatser på det utrikespolitiska området varit större. Han tog aktiv ställning inom EU för Georgien i dess kris med Ryssland för några år sedan. Han hyllas idag av Ingrid Bettencourt för han bidrog till hennes befrielse ur  hennes fångenskap hos Farcgerillan i Colombia. Däremot är hans insatser inom EU högst måttliga om de inte ska inkludera att han följde Angela Merkel i vått och torrt under den ekonomiska krisen i Europa.

UMP är ett parti i kris. Den saknar både ledare och politiskt program. Partiet kan inte utmana socialistpartiet trots att det regerar i en tid när krisen är våldsam och människor är missnöjda med det mesta. Det som sker är att kulten kring Sarkozy nu byggs internt. Vad gör då föremålet för denna hyllning? Jo, han är tyst. Sitter på sitt kontor i centrala Paris bakom tjocka gardiner, tar emot folk men yttrar sig ytterst sällan. Han bidar sin tid. Han vet att det vore politiskt självmord att i dag deklarera någon form av intresse för en återkomst till det politiska livet. Han vill bli president igen. Därom är alla eniga. Men kommer han att kandidera? Det beror på om ett antal faktorer stämmer in. Om detta vet ingen idag. Kanske i morgon.