Arbetslösheten stiger och stiger

• december 27, 2012
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Sammanlagt 19 månader i rad har arbetslösheten stigit i Frankrike. I den senaste månadsmätningen – från november 2012 – är siffran uppe i drygt 3.1 miljoner. Det innebär att 10.3 procent av den franska vuxna befolkningen är öppet arbetslös.

Novembersiffran ligger hundratusen personer under rekordet från 1997. Varje månad ökar arbetslösheten med några tiotusentals personer. Om trenden håller i sig kommer Frankrike att uppnå sin historiskt sett högsta arbetslöshetssiffra inom några månader.

Tyvärr stannar inte eländet där. Ekonomer bedömer att ytterligare ett par miljoner fransmän går ofrivilligt utan arbete. En del har slutat att söka jobb och räknas inte in i statistiken. Andra går på en form av bidrag som inte är kopplad till arbetsmarknadsåtgärder eller krav på jobbsökande. Det finns dessutom en stor grupp som söker heltidsjobb men får nöja sig med att arbeta på deltid.

Frankrike vill se sig som en stark industrination. Det mesta tyder på att denna självbild alltmer liknar en illusion. Bilindustrin och stålindustrin är de senaste exemplen på branscher där produktionen krymper och företagen varslar personal. Det mesta har orsaker som inte går att kopplas till misstag hos den franska staten eller de franska företagen. Däremot finns det en konservatism i sättet att agera på arbetsmarknaden. Fack och arbetsgivare lever ofta i konflikt med varandra. Facken misstror arbetsgivarna och värnar sina medlemmars intressen, ibland mer de kortsiktiga än de långsiktiga. Regeringarna har en tendens att agera interventionistiskt mot företagen. Senast hotade den nuvarande regeringen med nationalisering av en fabrik inom stålföretaget ArcelorMittal

Frankrike vill också behålla en stark offentlig sektor med god service till medborgarna. Det är till exempel otänkbart för en fransman att hämta posten hos sin lokala skomakare för att minska personalkostnaderna för hela posthanteringen i landet. Varje liten by har sin borgmästare och sin administration. Det är lika otänkbart för fransmännen att gå med på kommunsammanslagningar för att effektivisera administrationen lokalt.

Frankrikes regeringar och folk slår vakt om jobben så till den milda grad att de förlorar dem. Det är inte hela sanningen att säga så men det finns faktiskt en del sanning i påståendet. Franska ekonomer sneglar hela tiden mot Tyskland som har en råare näringspolitik men i varje fall lyckas hålla uppe sysselsättningen betydligt bättre (för närvarande fem procent lägre arbetslöshet än i Frankrike).

Francois Hollande satsar nu på ett program för att öka näringslivets konkurrenskraft. Han och hans regering stramar också åt utgifterna i den offentliga sektorn. Det är klassisk liberal politik som kompletteras med skattehöjningar för dem som har bättre inkomster och för företagen. Balansgången mellan att gasa och bromsa är inte olik den politik som Sarkozy förde men den förefaller mer genomtänkt och mer långsiktig än vad den förre presidenten mäktade med. Om Hollande lyckas beror det mest på om konjunkturen i Europa vänder uppåt och om EU:s och andra finansiärers stöd till krisländerna i södra Europa får effekt. Men på marginalen kan Hollandes systematiska och genomtänkta plan för tillväxt påverka ekonomin i positiv riktning. Den franska presidenten vet att manöverutrymmet är minimalt. Det gäller för honom att ha tur med konjunkturen och ha förmågan att handla rätt när turen infinner sig.