Franska regeringen i kollision med ståljätte

• december 3, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Världens största stålkoncern är Arcelor Mittal. Det franska Arcelor slogs 2006 ihop med indiska Mittal Steel. Den nya jätten söker sig bort från Europa mot Asien.  Nästan hälften av världens stålproduktion sker i dag i Kina medan Frankrike ligger på blygsamma femtonde plats med en procent. Den franska regeringen kämpar för att behålla så mycket som möjligt av denna produktion inom landet och på klassiskt franskt manér försöker den med alla medel att begränsa kapitalismens inneboende gränslösa agerande. En minister har hotat med socialisering av den fabrik i Florange som Arcelor Mittal ville stänga. Regeringen kan sägas ha vunnit den första delsegern men det var förmodligen en ren Pyrrhusseger.

Francois Hollande och hans socialistregering kan åtminstone inte anklagas för att driva socialistpolitik. Det finns ändå en strimma kvar av den franska marknadsnationalismen som yttrar sig i en industripolitik som de flesta västländer för länge sedan övergivit. Denna politiska vilja kvarstår i vissa industribranscher där det gäller att försöka styra marknaden att inte stänga olönsamma fabriker i landet och flytta produktionen till andra länder. Det är för övrigt en inställning som i hög grad delas av högern som också i sådana här lägen låter nationalismen styra över marknadsliberalismen.

Ledningen för Arcelor Mittal ville omedelbart stänga en fabrik i Florange. Regeringen har nu med alla medel försökt hindra detta. Francois Hollande lovade i ett möte i Florange under valrörelsen att bevara denna fabrik. Hans minister för industriell produktionsutveckling (!) Arnaud Montebourg hotade i ordkriget med företagsledningen att låta staten ta över fabriken tillfälligt och han påstod sig även ha intresserade köpare. Detta hot kanske inte skulle förverkligas även om Montebourg som tillhörande vänsterfalangen inom socialistpartiet säkert var tilltalad av tanken. Nu blev det möjligen ett skrämselskott som gjorde att Arcelor Mittals ledning valde att behålla fabriken åtminstone i fem år till och utveckla ett projekt för renare utsläpp. Företaget har lovat att investera 180 miljoner euro under dessa fem år. Regeringen lät sig nöja med detta och förklarade att de vunnit en seger för de 650 anställda, för den franska industrin och för den franska ekonomin i stort.

Hotet om socialisering var inte bara ett hot mot företagsledningen utan också mot landets ekonomi. Vad hade hänt om Arcelor Mittal inte gått med på denna överenskommelse utan att staten tvingats köpa in fabriken och driva den tills nya köpare var villiga att ta över? Hur trovärdig var Montebourg när han sa att han hade köpare? Alla vet att stålindustrin i Europa mår dåligt. Det råder överetablering av fabriker och det finns alltför många attraktiva länder  utanför Europa för de globala företagen att investera i. Risken hade varit överhängande att den franska staten suttit där med sin olönsamma fabrik och inte kunnat sälja den vidare.

Frågan om fabriken i Florange hade mer ett symboliskt värde än ett reellt. Även inom Frankrike var denna fabrik liten. Totalt är i dag 20 000 anställda inom Arcelor Mittal i Frankrike. I den nedläggningshotade fabriken jobbar alltså bara 650 personer. Men för socialisterna som vill visa solidaritet mot landets industriarbetare kan detta vara tillräckligt för att ta en politiskt betydande risk.

Genom överenskommelsen mellan ståljätten och franska staten har nu problemet skjutits på framtiden fem år. Det innebär att frågan inte behöver bli het igen förrän efter nästa presidentval som inträffar om 4.5 år. Dessvärre för Hollande och hans regering kommer diskussionen om socialisering att väckas på nytt av de fackliga organisationerna om andra stora företag hotar att stänga fabriker de närmaste åren. Och det lär hända. Bilbranschen är hotad och det finns många andra orosmoln på himlen.

Facken är inte särskilt nöjda heller med regeringens överenskommelse med Arcelor Mittal. De misstänker att företaget förr eller senare kommer att lägga ner denna och säkert ytterligare fabriker. Det går inte för en regering att tvinga globala förtagskoncerner att fortsätta producera till förlust och det finns inga statliga pengar för att hålla förlustprojekt under armarna. Det finns dessvärre för de franska regeringarn en opinion i landet som inte accepterar detta utan fortsätter att förvänta sig att staten löser deras anställningsproblem. I Frankrike har politiken en större roll än i Sverige och i de anglosaxiska länderna. Politikens roll är bland annat, menar många, att  garantera människors rätt till ett jobb.