Partiledarstrider blossar upp när världsläget är kritiskt

• mars 14, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

I Frankrike handlar det mesta av politisk debatt i dag om världsläget i stort. Det är förstås inte så förvånande. En majoritet av fransmännen tar ställning mot Putin och Trump och sluter upp bakom president Macrons tal om krigshot och hans argumenterande för en kraftig upprustning inom EU. Marine Le Pen oroas över att Macron sprider rädsla i landet och en av Det okuvade Frankrikes talespersoner, Manuel Bompard menar att all krigsretorik döljer fransmännens vardagsproblem som handlar om ekonomi och sociala frågor. Mitt i allt detta pågår flera interna partistrider om ledarskapet. Det gäller såväl inom Republikanerna som  inom Socialistpartiet.

Republikanerna valde häromåret Laurent Wauquiez till sin ledare med uppdrag att bygga upp ett sargat parti och kunna presentera denne Wauquiez som stark presidentkandidat till nästa val. Wauquiez har länge varit toppolitiker. Han har varit omstridd, inte minst av den mer mittenorienterade delen av partiet men ändå tillräckligt opportunistisk för att aldrig gå så långt att han kunnat avfärdas som extremist. Han valdes alltså men innan en annan av toppfigurerna i partiet, Bruno Retailleau, fick en möjlighet att visa upp sig för allmänheten. Han blev inrikesminister i Michel Barniers regering som tillsattes efter månader av konstitutionell kris, följd av nyvalet till nationalförsamlingen i somras.

Bruno Retailleau uppskattades snabbt av många högerväljare för sin tuffa politik mot brottsligheten. Opinionssiffrorna steg och nu utmanar Retailleau sittande Wauquiez inför nästa partikonvent. Detta beteende är mycket typiskt för franskt partiväsende. Partierna är underordnade politiker med maktambitioner. Wauquiez´anhängare säger ironiskt att det väl vore bättre om Retailleau ägnade kraft åt att bekämpa brottsligheten än att ge sig in i en uppslitande partiledarstrid. Så tänker inte Retailleau…

Samtidigt öppnas dörrarna för en motsvarande strid inom Socialistpartiet. Olivier Faure har varit partiledare i princip sedan valförlusten 2017. Han har drivit en mer uttalad vänsterlinje som lett till att en folkfront med Det okuvade Frankrike, De Gröna och Kommunistpartiet kunnat byggas upp. I ett läge gynnades Socialistpartiet av denna folkfront. Ett sargat parti efter president François Hollandes svaga mandatperiod 2012-17 fick ta skydd bakom de andra vänsterpartierna och särskilt bakom folkfrontens starkaste länk, Det okuvade Frankrike. Det fanns hopp om att vänstern skulle kunna bli en ny maktfaktor i landet, särskilt efter valet till nationalförsamlingen i somras.

Nu ser läget annorlunda ut. Nu har tyngdpunkten för makten i Frankrike åter flyttats mot mitten. Socialisterna kan, om de blir ett mer reformistiskt socialdemokratiskt parti, samarbeta med delar av den politiska mitten. Det hoppas François Hollande som agerar bakom kulisserna och har uppenbart intresse av att åter kandidera som hela landets president. Däremot förefaller han ointresserad av att tränga undan Olivier Faure från partiledarposten. Han avskyr visserligen Faure, nästan lika mycket som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon,  men rent strategiskt är inte partiledarskapet intressant för Hollande med de stora drömmar han bär på. Istället dyker Boris Vallaud upp. Han har kommit att spela en allt viktigare roll i partiet, hittills visserligen vid Faures sida som om han vore solidarisk med denne. Det har ändå förefallit allt mer klart att han försiktigt men ändå tydligt velat orientera partiet mot en mindre konfrontativ hållning gentemot mitten. Nu utmanar han dessutom öppet  Olivier Faure om partiledarskapet till nästa kongress om några månader.

Partiledarstriden inom Republikanerna handlar mindre om en politisk förflyttning. Partiet vill sannolikt skaffa sig en självständig position mellan mittenpartierna och Nationell Samling. Striden om ledarskapet inom Socialistpartiet handlar däremot mer om en ändrad positionering på höger-vänster-skalan i det politiska landskapet. Olivier Faure är sannolikt så makthungrig att han utan skrupler skulle kunna sälja ut hela folkfronten och gamla positioner för en ny politik mer riktad mot mitten. Han känns ändå lätt bedagad som politiker och saknar dessutom karisma. Vallaud, för övrigt gift med den verkligt karismatiska utbildningsministern i Hollandes regering, Najat Vallaud-Belkacem, har sannolikt större förutsättningar att göra avtryck i framtiden i det politiska livet. Nu ska han först övertyga sina partivänner om att han bör bli partiledare. Sedan får vi se vart han tar vägen.