Medborgarnas kontroll av makten

• februari 1, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag fascineras alltid av hur stillsamt och tillitsfullt som svenska medborgare förhåller sig till alla de brister och misstag som uppenbaras i medierna kring våra folkvalda, statliga myndigheter och kommunal bolag. I decennier har svenskar förlitat sig på den offentliga makten. Det brukar talas om en tillit som varit oerhört utvecklad men också märklig, särskilt med tanke på alla problem som under de senaste åren visat sig i den svenska offentligheten.

Jag har följt några av de nyhetsinslag som förekommit i svensk tv efter den senaste tidens sprängningar. Reportrar frågar människor hur det känns att väckas mitt i natten av en sprängning och sträcker fram sina mikrofoner. Svaren pendlar mellan uttryck som ”det känns lite obehagligt” eller ”man börjar undra om det går att bo kvar här i området… fast det sprängs ju överallt.” Allt sagt med en stillsam röst och utan drag av ilska eller rädsla. Hur är det möjligt? Har tv-kanalerna med flit valt människor som är lugna och försiktiga eller är vi som befolkning så auktoritetsinriktad gentemot överheten att ingen tar bladet från munnen och anklagar olika offentliga institutioner för svek. Jag har ännu inte hört någon kräva regeringens eller ens polischefens avgång.

Det är lätt för mig att dra parallellen till Frankrike. Motsvarande intervjuer med brottsoffer innehåller verbalt kryddade svar där medborgarna verkligen har styrkan att säga ifrån på skarpen och ställa krav på överheten. Varje gång som president Macron närmar sig en grupp människor på ett torg någonstans i landet blir han ifrågasatt. Det läggs inga fingrar emellan och då vet ändå personerna som angriper honom att de har en av landets mest skickliga retoriker framför sig. En man med makt och som utnyttjar den och all sin intellektuella skärpa för att tvinga opponenten i underläge. Människor säger ändå vad de vill. Människor i Frankrike vet att inget kommer att hända om de inte ställer hårda krav på politikerna. De säger sin mening i tv-reportagen. De demonstrerar och strejkar. Många, inte alla, fransmän gör allt de kan för att förbättra läget för dem som medborgare och tvinga politikerna på reträtt.

Visst störs också jag ibland av folkliga reaktioner som inte är förankrade i tillräcklig faktakunskap och uttrycks på ett överdrivet sätt. Men jag blir verkligen bekymrad när jag hör och ser de tama reaktionerna hos vanliga svenskar. Jag förstår att människor i Sverige är oroliga och att det talas vänner emellan och i familjerna om brister i vårt samhälle, inte minst när det gäller säkerhet och trygghet i våra boendemiljöer, på gator och torg och i skolorna. Det räcker ändå inte. Tron på överheten har haft sin tid. Tilliten till att politiker och myndigheter alltid har det bästa för ögonen kan inte längre upprätthållas när kriminella gäng också tagit sig in i offentliga institutioner.

Det franska samhället är också i kris. Ingen tillväxt, stora spänningar mellan befolkningsgrupper och allt högre brottslighet präglas också detta land. Åtminstone reagerar människor. Det kommer också att ge resultat redan i dag och främst på några års sikt. Det är en tidsfråga innan en gammal generation tvingas avgå och lämna för en ny som kommer att vilja förändra institutioner och lagar. Vi kan bli oroliga över att uppror startas och att förändringar sker, Ibland är det dock uppenbart att de gamla strukturerna inte förmått reformera landet i tid. Då kommer också de grundläggande reformerna, de radikala revolterna och nya typer av ledare.

I Sverige tycks det vara en bit kvar till den dag när medborgare slår näven i bordet och utkräver ansvar för en lång tid av misskötsel på en rad samhällsområden. En dag kanske en boende i ett bostadsområde som utsatts för våld och skjutningar kräver förändring och menar det. Det ska bli intressant att se hur det tas emot av vårt lands ansvariga politiker och tjänstemän.