Tio år efter Charlie Hebdo

• januari 7, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Den 7 januari 2015 begicks ett av de värsta terrordåden i fransk nutidshistoria när  de två bröderna Kouachi ur ett salafistiskt nätverk tog sig in i tidningen Charlie Hebdos lokaler i närheten av Bastiljplatsen i Paris och sköt tolv personer till döds och skadade ytterligare elva. Flera av offren var välkända satirtecknare och kolumnister på tidningen men även andra personer knutna till tidningen dödades. Detta dåd följdes av ett annat, riktat mot judar, ett par dagar senare och inte minst den stora terrorattacken mot bland annat nattklubben Bataclan i november samma år. Året 2015 var ett mörkt år i Frankrikes historia och det ska ny sörjas tio år senare, i ett stämningsläge som delvis är ett annat.

Attacken mot Charlie Hebdo hade föranletts av tidningens starka engagemang för det fria ordet som utövades med satiren som hjälp. Särskilt provocerande var tidningens val att publicera de karikatyrteckningar av profeten Muhammed som tidigare visats i Jyllands-Posten. Charlie Hebdo har varit tydliga med sin hållning att rätten att skända och håna även religiösa företeelser och föreställningar ska vara tillåtet i ett land som försvarar det fria ordet. Frankrike har också varit ett av de västländer som tydligast tagit ställning för denna del av de mänskliga rättigheterna och ofta gjort det konsekvent och utan att tveka.

Ett närmast enigt Frankrike stod nu upp för det fria ordet. En jättelik demonstration genomfördes i Paris några dagar efter dådet med uppslutning också av statschefer från andra länder. I första ledet syntes Israels premiärminister Netanyahu som gick bara några meter ifrån Mahmud Abbas som i samma månad utsågs till Palestinas president. Människor i hela Frankrike gick omkring med plakat eller t-shirts och knappar med orden Je suis Charlie (Jag är Charlie). Stödet för tidningen blev till en folkrörelse.

Tio år senare är bilden något förändrad. Fortfarande stöder en stor majoritet av befolkningen de värderingar som innebär rätten att också häda en religions djupaste värderingar och handlingar. Frankrikes republik bygger på sin sekularism (laïcité) som ger människor den friheten. Men, Frankrike har en debatt kring rätten att håna en förtryckt social eller kulturell grupp, i detta fall muslimer som lever i landet och som kan uppfattas som underordnad den traditionellt franska majoriteten. Vänstern har under de senaste tio åren i allt högre grad splittrats i denna fråga. Det märks i hur vänsterpartiet Det okuvade Frankrike tagit allt tydligare ställning för den muslimska, fattiga minoriteten i landet. Det är i dag för den delen av vänstern inte längre lika självklart att i alla lägen stödja en tidning som Charlie Hebdo som fortsätter sin kamp för den oinskränkta rätten att häda. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har till exempel svängt i sitt förhållningssätt till tidningen. Han hyllade den 2015 men kritiserar den i dag. Det råder samma utveckling där som i Palestinafrågan där kritiken mot en terrorstämplad organisation som Hamas tonats ned. Självfallet finns i hans och partiets förändrade hållning ett taktiskt drag. Muslimer som lever i förorter och är i hög grad uteslutna från den franska republikanska gemenskapen röstar med fördel på ett parti som öppnar för en delvis annorlunda syn på sekularism.

I den liberalt orienterade vänstervärlden kvarstår däremot samma stöd för Charlie Hebdo och de principer kring laïcité som försvarar tidningens redaktionella hållning. Redan före 2015 års terrorattentat med islamistisk prägel sa Manuel Valls, premiärminister några år under president François Hollandes styre, att det finns två sorters vänster i Frankrike och de är omöjliga att förena. Han själv har också dragit konsekvenserna av sin uppfattning och har nyligen accepterat att ingå i nuvarande premiärminister François Bayrous mittenregering som Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet valt att ställa sig utanför.