Jean-Marie Le Pen är död

• januari 8, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Jean-Marie Le Pen blev den siste framträdande franske politikern som spelade en roll redan under den så kallade fjärde republiken. Han var en av ledarna inom pujadiströrelsen på 1950-talet. Den präglades av ett folkligt småborgerligt uppror mot den politiska makten i Paris och stöddes av 2 miljoner väljare i parlamentsvalet 1954. Le Pen startade därefter Nationella fronten 1972, en sammanslagning av olika högerextrema grupper och med liknande populistiska framtoning; en kamp för så kallat vanligt folk mot etablissemanget. Detta parti ledde han fram till 2011 när hans dotter Marine tog över. Jean-Marie Le Pen var under hela sitt liv en dominerande gestalt i det franska politiska livet. Få, om någon, var så ifrågasatt och hatad men han lyckades också nå politiska framgångar. Den största segern noterade han i presidentvalet 2002 när han lyckades kvalificera sig till den andra och avgörande valomgången.

Jean-Marie Le Pen sa om sig själv att han var socialt vänster, ekonomiskt höger och kulturellt sett  fransman. Det var hans bild av sig själv och kan förstås ifrågasättas men inte helt avfärdas. Högerextrema rörelser är aldrig aristokratiska eller ens borgerliga. De bär på ett stöd i vissa folkliga kretsar som inte tillhört arbetarrörelsens väljarunderlag; industriarbetarna och på senare år också den breda medelklassen inom den offentliga sektorn. Nationella Fronten, senare namnändrad till Nationell Samling, har haft sitt främsta stöd i mindre städer och på landsorten. Småföretagare, handelsfolk av alla möjliga slag men senare också människor inom jordbruksnäringen la grunden till partiets framväxt. Runt Jean-Marie Le Pen samlades också män från en tidigare generation med minnen och engagemang för Frankrikes kamp för att behålla vissa kolonier. Le Pen kämpade själv både i Indokina och Algeriet. För honom och många av hans väljare var ett fortsatt franskt Algeriet viktigt att försvara. Han kom liksom hela den högerextrema rörelsen i konflikt med General de Gaulle vilket också på 1960-talet och framöver delade den franska högern i två delar; gaullismen och Nationella Fronten.

Tiderna förändrades och Frankrike moderniserades redan på 1970-talet. I spåren av majrevolten 1968 växte en radikal generation fram. Detta land är ändå inte så enkelt att förstå. En man från det förgångna lyckades under 1980-talet – och senare – stärka sitt partis ställning. Det var under en period när nationalistisk höger knappt  ännu fanns i Europa. Han och hans parti svarade mot en ådra av opposition och frustration mot makten som alltid präglat landet. Trots fördömanden av partiet och dess ledare, inte minst för hans öppet antisemitiska uttalanden i tv, växte populariteten i stora folkliga grupper.

Dottern Marine Le Pen moderniserade partiet i allra sista stund. Hennes pappa hade sannolikt aldrig nått de framgångar som hon uppnått om han orkat sitta kvar ännu ett decennium. Hon bytte namn på partiet, formulerade om den ekonomiska politiken för att passa de folkliga väljarrösterna och bytte ut den gamla unkna antisemitismen mot en islamofobi som många gånger känts lika unken men som bättre stämde överens med en ny tids europeisk kritik av islamism och terrorism. Hon lyckades också med att rent allmänt avdiabolisera rörelsen. Pappan och hans generation var för alltid förknippat med värderingar som inte längre ens kunde accepteras bland partiets mest trogna anhängare.

Franska medier framhåller Jean-Marie Le Pens mediala förmåga i minnesprogrammen som nu sänds i fransk tv. Han var i många år portförbjuden i franska public service men ett påbud från den nye socialistiske presidenten François Mitterrand öppnade för hans första medverkan, 1984, i det stora politiska kvällsprogrammet på tv. Le Pen gjorde omedelbart succé samtidigt som vänsteroppositionella demonstrerade utanför tv-huset. Han blev medialt alltför värdefull för tv-ledningen som fortsatte att bjuda in honom trots alla protester.

Varför tog Mitterrand initiativet till att Le Pen fick sådan uppmärksamhet. Förklaringen var enkel. Han såg det stora hotet mot hans och Socialistpartiets makt komma från den republikanska högern och särskilt den unge och framgångsrike politikern Jacques Chirac. Det gällde för Mitterrand att knäcka Chiracs popularitet och det skulle ge genom en splittring av högern. Han genomförde också en reform med mer proportionalitet i valsystemet vilket stärkte Nationella Frontens position i den lagstiftande församlingen.

Jean-Marie Le Pens eftermäle är ändå i hög grad präglat av distans och motstånd. Hans ställningstaganden i centrala politiska frågor under efterkrigstiden väcker negativa känslor hos väldigt många fransmän. Nationell Samlings väljare  i allmänhet visar respekt men knappast någon större värme gentemot honom. Konflikterna mellan honom och hans dotter på senare år har bidragit till en ökad skepsis. Samtidigt inser alla att det parti han skapade 1972 blivit en framgång och detta i hög grad har varit hans förtjänst. Migrationsfrågan som han lyfte redan under 1970-talet har blivit en ännu viktigare fråga i dag. Ingen kan komma ifrån att hans person och verk fortfarande påverkar det politiska livet.