Ett problematiskt nytt år i Frankrike

• januari 1, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

President Emmanuel Macron talade till det franska folket på nyårsafton. Det är en tradition att republikens statschef talar till sina medborgare inför det nya året för att stärka sammanhållningen och se framåt, förväntansfullt och om möjligt positivt. Så skedde inte denna gång.

Macrons tal var tunt. Han erkände visserligen att upplösningen av nationalförsamlingens i somras var ett olyckligt val som snarare har ökat spänningarna inom landet än lett till politisk kraftsamling och framåtblickande. Han nämnde också att han kunde tänka sig genomföra folkomröstningar under 2025 för att ge folket mer makt. Det första var ett konstaterande men inte ett löfte om handling. Det andra var ett löfte men utan konkretion. I vilken fråga skulle han underställa folket ett val? Macron har dessutom inte genomfört en enda folkomröstning sedan han tog makten 2017.

Oppositionen kritiserade hans tal men så är det i ock för sig alltid. Problemet är att detta tal på nyårsafton inte ger medborgarna något hopp. Det var allmänt hållet. Det fanns knappt tillstymmelse till en kritisk analys av det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella läge som Frankrike befinner sig i, Det saknade också  konkreta förslag för nästa år.

President Macron har tappat en stor del av sin auktoritet under sina år vid makten men särskilt under 2024. Han tog sig igenom krisen med de gula västarna åren före covid. Han behöll greppet över de svåra åren när viruset härjade som värst. Han tycktes också under den första mandatperioden 2017-22 spela en aktiv roll utrikespolitiskt.

Något har hänt efter omvalet i maj 2022. Han har tappat en del av styrningen i sin utrikespolitik. Han har bytt ståndpunkt vid flera tillfällen på ett oroväckande sätt när det gällt såväl kriget i Ukraina som i Mellanöstern. Han har gjort sig ovän med Algeriet som visserligen har en problematisk statsledning men han har också förlorat inflytande inom EU.

Inrikespolitiskt har Macron än större bekymmer. Den politiska krisen har i dag utvecklats till att bli en institutionell för att inte säga konstitutionell kris. Frankrike går nu in i ett år utan en budget och det beror på nationalförsamlingens och regeringens oförmåga att fatta beslut på detta centrala område. Frågan ställs nu allt oftare: Vem har den politiska makten i landet; presidenten, regeringen eller parlamentet? Macron är oss svaret skyldigt.

Till detta ska läggas ett växande budgetunderskott som hotar landets ekonomi i stort och sociala spänningar bland skilda befolkningsgrupper. Alltför många medborgare har för låg levnadsstandard och detta är en grogrund till socialt missnöje. Det går att lägga till fler aspekter på den sociala krisen, inte minst frågan om migrationen och en växande kriminalitet.

President Emmanuel Macron har inte ansvar för allt. Kriserna i Frankrike har fördjupats sakta men säkert under flera decennier. Han har ändå knappast förbättrat situationen och han står idag märkligt ensam och svarslös. Talet på nyårsafton blev för många ännu en smärtsam upplevelse av hans oförmåga att ingjuta mod hos sina medborgare och peka på möjliga vägar ut ur krisen.