Det evigt splittrade Socialistpartiet

Det evigt splittrade Socialistpartiet 150 150 Tomas Lindbom

Premiärminister François Bayrou är nu i färd med att försöka driva igenom den budget som ska gälla för 2025 men inte kunde röstas igenom i parlamentet i tid i höstas. Senaten, den indirekt folkvalda församlingen med en center-högermajoritet antog regeringens budget häromdagen men nu återstår den svåra passagen; att få igenom samma budget i nationalförsamlingen. Socialistpartiet är nyckeln till lösningen men är också starkt splittrat internt.

Den förre premiärministern Michel Barnier försökte med hjälp av Nationell Samling att driva igenom sitt budgetförslag före jul. Det misslyckades men han var också den förste att försöka. Bayrou är den andre och en del vatten har runnit sedan dess. Under tiden mellan två premiärministrar har sprickan vuxit inom Den nya Folkfronten. Socialistpartiet har förflyttat sig en bit bort från Det okuvade Frankrike och har redan visat sin obstinata sida genom att som enda av de fyra partierna inom folkfronten avstå från att söka fälla regeringen i misstroendeförklaringen häromveckan.

Socialistpartiet är egentligen inte ett enhetligt parti som flyttar sina positioner på vänsterkanten. Det är främst ett splittrat parti och vi kan se  det genom att studera dess historia ända tillbaka till grundandet 1969. Den förste ledaren för detta parti var François Mitterrand som skapade ett gemensamt program med Kommunistpartiet och lyckades på det sättet vinna presidentvalet 1981. Mitterrand var i grunden ingen övertygad socialist och kom ursprungligen från en borgerlig vänster. Ändå blev han, i hög grad av taktiska skäl, en förespråkare för en hård socialism som förespråkade långtgående socialiseringar av samhället.

Under Mitterrands tid uppstod en spänning mellan hans falang och den så kallade andra vänstern, en rörelse med inspiration från de skandinaviska socialdemokratiska partierna. Detta rosornas krig har pågått sedan dess. François Hollande var under många år partisekreterare och försökte brygga över motsättningarna och tycktes ha lyckats med det när han 2012 utsågs till republikens president. Hans regering bestod i huvudsak av företrädare för en mer socialdemokratisk falang med inslag av socialliberaler som Emmanuel Macron som ekonomiminister under några år. Samtidigt byggde han in några företrädare för den radikala socialismen i sin regering vilket försvårade arbetet. Finansdepartementet företräddes till exempel av Pierre Moscovici med en mer marknadsorienterad syn och Arnaud Montebourg som tillhörde den klassiska socialistiska falangen med stark tro på statlig inflytande över ekonomin. Det slutade förstås med att en måste lämna regeringen; i detta fall Montebourg.

Hollandes försök att ena partiet i regeringsställning lyckades inte. Vänsterfalangen attackerade honom och vann från och med 2017 segern inom partiet. Sedan dess har Socialistpartiet varit svagt och kommit att lägga sig nära Det okuvade Frankrike och blivit dess stödparti.

Vi ser nu på nytt en omorientering av Socialistpartiet. François Hollande arbetar metodiskt på att bli presidentkandidat vid nästa val. Det innebär att partiet med nödvändighet måste distansera sig från Det okuvade Frankrike eftersom dess ledare Jean-Luc Mélenchon är minst lika intresserad av presidentämbetet. Socialistpartiet är fortfarande starkt splittrat. Under vårens partikongress ska en partiledare väljas. Blir det omval av nuvarande vänsterorienterade Olivier Faure eller någon av de mer socialdemokratiska politikerna, till exempel François Hollande?

Det är svårt att se att vänsterfalangen kan bidra till att detta svårt sargade parti kan återerövra en stark politisk ställning i Frankrike. Både Det okuvade Frankrike och De Gröna är starkt radikala och verkar ha skaffat sig en god förankring bland de väljare som tydligt tar avstånd från den mittenpolitik som styrt Frankrike de senaste åren. Samtidigt har det skett en åderlåtning inom Socialistpartiet av skickliga socialdemokratiska eller socialliberala politiker. Många av dem sitter eller har suttit i Macrons regeringar. Senaste exemplet är Manuel Valls som i flera år var premiärminister under Hollandes mandatperiod som president. Han är nu minister i François Bayrous regering som består av mitten- och högerpolitiker.

Socialistpartiet är och förblir sannolikt splittrat och det innebär idag också att partiet inte internt kan komma överens om vilket större block det ska tillhöra. Ska partiet vara ett kämpande radikalt vänsterparti i en folkfront eller en del av en bred mitten?

Leave a Reply

Your email address will not be published.