Macron talar men vem bryr sig?

• december 6, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår kväll höll president Emmanuel Macron ett nytt tal till nationen, ett dygn efter sin regerings fall i nationalförsamlingen. Nu finns krafter som hoppas att även han faller. Det är en öppen fråga men läget för den franska presidenten är prekärt och talet igår kväll gav inga signaler om någon positiv förändring av läget.

Före talet förekom det i de franska medierna funderingar om det lämpliga i att presidenten över huvud taget framträdde inför det franska folket. Det föreföll som om han inte kunde säga något av värde utan mer framstå som en kringskuren kung. Efter talet förstärktes denna känsla, i alla fall hos mig. Macron ger intryck av att ha tappat både kraften i sitt agerande men särskilt insikten om och verktygen för  hur han ska föra landet ur krisen.

Det framstod klart – på ett nästan obehagligt sätt – hur Macron i sitt tal famlade efter en väg framåt. Vi var många som fascinerades av hans ungdomliga vitalitet, hans skarpa resonemang och kunskap på en rad områden när han tillträdde som president 2017. Visserligen kunde en del av oss undra hur politik kan drivas utan att positionera sig på annat sätt än genom uttrycket en même temps (på samma gång) eller det andra uttrycket ni gauche, ni droite (varken vänster eller höger). Uttrycken har förlorat sitt värde i takt med att han faktiskt inte ha visat tillräcklig förmåga att omsätta sina idéer i en nyskapande politik. Han har framförallt inte kunnat entusiasmera de stora folkliga medborgargrupperna i landet med sina politiska förslag och beslut. Istället har han visat sig ha presenterat ganska förväntade beslut i liberal riktning som alienerat så många fransmän från makten i Paris. Som person har han heller inte kunnat nå andra grupper i samhället än de som från början förstod honom och möjligen fortfarande stöder honom; den urbana medelklassen som tänker mer kosmopolitiskt, tjänar på friare marknadsekonomi och har sin kulturella förankring i en gränslös värld mer än i det lokala och nationella.

Macron tänker modernt och rationellt  men han kan inte driva landet i den riktningen eftersom han företräder den linjen så starkt och styr ett folk som inte tycker om denna syn på politik och samhälle. Det är inte konstigt att Nationell Samling och delar av vänstern fått ett allt starkare stöd hos väljarna. Macron försökte inte minst i talet igår kväll att markera röda linjer mot de rörelser som han beskrev som antirepublikanska. Problemet är att sammantaget tio-femton miljoner fransmän räknas in bland dem. Och de kan bli  ännu fler. Deras nationalism kan beskrivas som kontraproduktiv mot det ekonomiska framsteget. Deras krav på lägre pensionsålder och mer bidrag kan beskrivas som ohållbart i en tid när budgetunderskottet ökar och ekonomin gå på sparlåga. Deras kritik mot makteliten kan uppfattas som orimligt hård. Deras kritik av invandring och mot progressiva idéer i allmänhet kan beskrivas som moraliskt tvivelaktiga. Allt detta är rimligt att säga men det sägs från en parnass i Paris fylld av välutbildade och retoriskt skickliga politiker och tjänstemän, politiska kommentatorer med flera. Macron inkarnerar den makt som frustrerar så många fransmän som inte tillhör den.

Emmanuel Macron var igår morse beredd att utse Sébastien Lecornu till ny premiärminister. Lecornu har en mer högerinriktad profil. Delar av Macrons nära omgivning lyckades stoppa honom från att göra det valet med hänvisning till att en ny premiärminister bör tilltala delar av vänstern. Ett namn bör presenteras före helgen när statschefer och andra höga dignitärer anländer till Paris och återinvigningen av Notre Dame. Hela processen igår säger ändå en hel del om Macrons vankelmod. Hur skulle en högerorienterad premiärminister kunna öppna för en bred koalition i nationalförsamlingen där framför allt Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike (Vänsterpartiet) ska hållas utanför? Lecornu, Macrons förslag, hade aldrig kunnat bredda vänsterut. Nu kommer sannolikt en ny premiärminister att hämtas från den moderata vänstern och det återstår att se om Den nya Folkfronten slutligen knäcks. Det skulle innebära att Det okuvade Frankrike isoleras på vänsterkanten och att framförallt Socialistpartiet i någon mening ansluter sig till ett mittensamarbete för att rädda landet från nya regeringskriser.

Skulle delar av vänstern stödja Macrons parti och stödpartier blir det fråga om en svekdebatt för Socialistpartiet. Svekdebatten kommer att besvära socialisterna ännu mer om även högerpartiet Republikanerna skulle ingå i denna breda allians. Dessutom kommer valutslaget efter valet till nationalförsamlingen i somras att helt negligeras. I det valet gjorde ytterhögern och Den nya Folkfronten med Det okuvade Frankrike i spetsen framsteg medan alla mittenpartier blev förlorare. Och det folkliga Frankrike, de som misstror Macron, skulle än en gång notera att deras val av partier negligeras. På kort sikt kan denna lösning av regeringskrisen verka förnuftig, Men på längre sikt?