Ett märkligt år, 2024

• december 29, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Till slut, kvällen före julafton, presenterades ännu en regering under 2024. En regering som nu leds av premiärminister François Bayrou men med dåliga framtidsutsikter. Sannolikt överlever den nyårshelgen men frågan är hur länge till. En regering som består av ministrar som alla förlorade senaste valet till nationalförsamlingen.

Faktum är att 2024 blev ett minnesvärt år i fransk politik men inte för dess framgångar utan för en alltmer fördjupad splittring och kris. Regeringar har kommit och gått och politiska iakttagare konstaterar att kriserna varit så många att man måste gå tillbaka till den så kallade fjärde republiken, känd för sina svaga regeringar, för att hitta en jämförelse. Det var fjärde republiken som ledde fram till General de Gaulles maktövertagande 1958 och en konstitution som upphävde parlamentarismen och gav presidenten en makt som ingen annan i Europa. Denna konstitution har emellertid visat sin svaghet under Emmanuel Macrons andra mandatperiod och nu pekar mycket mot en författningsrevision.

President Macron har ett stort ansvar för den politiska kris som landet befinner sig i. Frågan är om han inser sitt ansvar och kan bidra till en positiv förändring under det kommande året. Det är inte så mycket som tyder på det. Han har inte lyssnat på den kritik som väljarna riktat mot honom under 2024 i EU-valet och i valet till nationalförsamlingen. Han har fortsatt att välja regeringschefer som står honom mycket nära och som tillhör förlorarna i de senaste valen. Han har inte accepterat att finna ett bredare underlag  i nationalförsamlingen för en ny regering. Han har avvisat partier som han beskrivit som extrema och inte republikanska men dessa partier eller allianser till höger och vänster har haft större stöd i den direktvalda folkförsamlingen än de som han fortsatt lutat sig emot.

Emmanuel Macron har under 2024 varit ovillig att lyssna på andra och nya röster. Han har haft all rätt att välja premiärministrar som står honom nära men han har i de flesta väljares ögon visat nonchalans mot folkviljan. Den är visserligen splittrad i tre block, vänster, mitten och höger, men resultatet i senaste valet pekar mot framgångar för vänstern och högern och bakslag för Macrons egen koalition i mitten.

Som en följd av Macrons ovilja att öppna regeringsunderlaget för partier till vänster eller höger förlorar han ännu mer av stöd i befolkningen och kritiken även inom hans eget block växer. För delar av vänstern står det klart att han måste utlysa nyval. Han kan inte på grund av konstitutionella hinder utlysa nyval till nationalförsamlingen förrän i sommar men han kan utlysa nyval till presidentämbetet. Det skulle innebära att han lämnar presidentskapet i förtid, ett steg som han knappast tänker ta.

Vänsterns ledande parti Det okuvade Frankrike driver detta krav. Om Macron verkligen valde att utlysa presidentval i förtid skulle det kunna leda till att nationen får en president som hämtas från ett parti utanför de traditionella partierna inom mitten i bred mening. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon eller Nationell Samlings Marine Le Pen kan stå som segrare. Det fyller det etablerade Frankrike med skräck. Det skulle också vara som en mardröm för ledarskiktet i de västliga demokratierna, inte minst inom EU. Det skulle inte heller samla den franska nationen eftersom en president från ytterhögerns eller yttervänsterns partier vore en provokation för majoriteten av befolkningen. Det problematiska är att det också är en provokation för en majoritet av befolkningen om Macron fortsätter att utse premiärministrar från sin egen politiska sfär i mitten.

Under 2025  återkommer jag med blogginlägg som belyser de spänningar som råder mellan olika befolkningsgrupper och väljargrupper i landet. Inget tyder på att dessa spänningar avtar. Marine Le Pens ställning stärks långsamt men säkert. Det okuvade Frankrike har inte nått samma nivåer av stöd i opinionen men har ändå skaffat sig en viktig plats inom vänstern och har också inflytande i nationalförsamlingen. Inte minst har partiet skaffat sig en rad ledande positioner i utskott  och i andra funktioner. Partiet har också bidragit till att höja tonläget i kammarens debatter. Ledamöter ur detta parti stör talare från andra partier genom att skräna, hånar politiska motståndare på olika sätt. Det är ett parti som ständigt påminner om betydelsen av gatans parlament. Nationalförsamlingen blir också alltmer som en spegel av gatan när den fylls av demonstrationer och bråk.

Under 2025 får vi iaktta utvecklingen. Den politiska krisen är ett faktum men kommer den att fördjupas och i vilken riktning kommer den att utvecklas? Det blir viktigt att iaktta och begrunda det som sker i Frankrike under nästa år.