Den nya budgeten är impopulär

• oktober 11, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Michel Barnier, Frankrikes nya premiärminister är en äldre verserad herre. Ändå landar hans budskap illa bland politiker och även hos allmänheten. Enkelt uttryckt gör han fel om man lyssnar till dem. Han föreslår cirka 20 miljarder i skattehöjningar och 40 miljarder i neddragningar i budgeten. Det går aldrig hem i det franska samhället, vem du än frågar.

Frankrikes budgetunderskott skenar. Om inget görs passeras snart 6 procent och det finns risk för ett underskott på 7 procent inom en inte alltför avlägsen framtid. Franska presidenter, premiärministrar och finansministrar har under ett halvt sekel ignorerat det faktum att staten levt över sina tillgångar. EU:s ledning i Bryssel har ständigt påmint om att gränsen för ett acceptabelt underskott ligger på 3 procent men den nivån har Frankrike för länge sedan passerat.

Nu försöker Barnier och hans nya regering att hindra att underskottet ökar ännu mer. Problemen är två. Först och främst har regeringen ingen majoritet i nationalförsamlingen. För det andra finns ingen förståelse i folkopinionen för drastiska besparingar. Enkelt uttryckt vill alla grupper att någon annan tar obehaget att strama åt.

Skattehöjningarna kommer att drabba de rika, säger Michel Barnier, men det är i realiteten inte möjligt att bara de med höga inkomster ska kunna bära skattepålagorna. De rika i landet är redan högt beskattade. Företagen kan beskattas mer men risken är stor att det hämmar investeringstakten. Barnier och hans finans- och budgetministrar måste också ta ut höjda punktskatter som höjda avgifter för elektriciteten. Ingen blir alltså nöjd. Låginkomsttagarna kommer också att känna av skattehöjningarna.

Över Barniers regering hänger ett Damoklessvärd. När som helst kan ett parti eller ett block i nationalförsamlingen begära en misstroendeomröstning. Den nya Folkfronten är ständigt beredd men har inte tillräckligt med mandat för att nå majoritet. Folkfronten behöver rösterna från Marine Le Pens Nationell Samling vilket inte är orimligt att tänka sig. Ändå börjar bedömare att ana att oppositionen möjligen tvekar över att kasta landet in i en ny regeringskris. Sannolikt kommer president Macron inte heller vid en andra regeringsbildning att utse en person som representerar hela Folkfronten eller Nationell Samling. Macrons strategiska mål är istället att knäcka enheten mellan Folkfrontens fyra partier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet. För varje regeringsombildning ökar risken för Det okuvade Frankrike att förlora sin nuvarande kontroll över denna folkfront. Det är särskilt de ledamöter i Socialistpartiets parlamentsgrupp som står samlade runt François Hollande och andra socialdemokrater som kan lockas att bryta sig loss och inta en mer försonlig hållning till en mittenregering. Det vore förstås en katastrof för de mer uttalat vänsterradikala i Folkfronten som då förlorar mycket av sitt nuvarande inflytande.

I nationalförsamlingen är tonläget som alltid högt. Det okuvade Frankrikes gruppledare Mathilde Panot är ständigt upprörd. Hon använder alla adjektiv hon kan hitta för att fördöma Michel Barnier. Men han är som sagt en verserad äldre herre. Hans svar på en av hennes långa och salvesfulla angrepp har redan blivit omtalat: ”Varför är ni så arg, Madame Panot? Men jag lovar er att ju aggressivare ni blir mot mig desto artigare blir jag mot er.”