Vänstern bortspelad under regeringsförhandlingarna

• september 13, 2024
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Alla partier var överens om en sak inför andra omgången av valet till nationalförsamlingen. Genom att återupprätta den så kallade republikanska pakten skulle Nationell Samling, trots eller på grund av stora framgångar i första valomgången, pressas tillbaka. Ytterhögerpartiet fick också en sämre utdelning i den andra valomgången, mindre än en fjärdedel av platserna i nationalförsamlingen trots närmare en tredjedel av rösterna.

Så småningom gick ändå något fel för alla som hoppats på en vänsterregering i samboskap med president Macron. För varje vecka som gick flyttades fokus alltmer åt höger. Michel Barnier, en känd republikan på 73 år utsågs till slut av Macron till premiärminister och denne sonderar nu terrängen för en regering som måste tolereras av Marine Le Pen. En sådan regering kan inte innehålla ministrar från vänstern. Allt mer talas det nu om ministrar från Republikanerna och högerflygeln inom macronismen. Mer radikal än så lär knappast regeringen bli om Michel Barnier inte lyckas tryffera ministären med några moderata män och kvinnor med en uttunnad rosa partifärg; några som en gång i tiden kan ha varit ministrar i till exempel François Hollandes regeringar eller ägnat större delen av sina liv inom statlig administration men med ett rykte om sig att stå lite till vänster om mitten.

Vänstern har helt enkelt haft en usel strategi men denna uselhet kan enklast förklaras av inre spänningar inom Den nya folkfronten. Socialistpartiet har alltid varit splittrat mellan en radikalare falang och en socialdemokratisk. Den senare har haft ambitionen att regera och kunna göra det med partier och politiker i mitten. Den radikala falangen känner mer samhörighet med Det okuvade Frankrike. Den radikala falangen har besatt de tunga posterna inom partiet sedan Hollande valde att inte söka omval som president 2017 och Macron införlivade stora delar av de mer moderata socialisterna i sitt parti redan före sitt första segerval.

Det okuvade Frankrike har styrt Folkfronten i kraft av att vara störst till antal inom denna allians och med starka ledare. Det okuvade Frankrike har också samspelat på ett skickligt sätt med vissa fackliga organisationer, organiserat stora demonstrationer, ställt högljudda krav på att väcka misstroende mot sittande Macronstödda regeringar och hota med att avsätta presidenten själv.

De gröna har också under perioden från valrörelsen 2017 och fram till idag dominerats mer av sin vänsterfalang. För många väljare har De gröna och Det okuvade Frankrike framstått som mer tydliga och mer handlingskraftiga. Socialisterna har förstås plågats av sina interna motsättningar.

Folkfronten har hållit ihop fram tills nu. Detta har skett tack vare att Socialistpartiets vänsterflygel fortsatt haft kontrollen över sitt parti men missnöjet från dess moderata flygel har ökat. Den senare ville ha Bernard Cazeneuve, tidigare premiärminister hos François Hollande, som hela vänsterns premiärminister men för de övriga partierna var han inte tillräckligt radikal. Spänningen inom Folkfronten har alltså ökat och det är sannolikt bara en tidsfråga innan den spricker.

Macron hade säkert kunnat tänka sig Cazeneuve som premiärminister men inte någon längre ut till vänster. Istället blev det en högerman. Om en vecka hoppas Michel Barnier kunna presentera sin ministerlista. Den emotses förstås med stor spänning. Sannolikt kommer den inte att hålla särskilt länge, bara så länge som Nationell Samling inte röstar för ett misstroendevotum mot den. Ett regeringsprogram med hårdare lagar mot invandring och skärpning av kampen mot brottsligheten kan rädda kvar Barnier lite längre vid makten. Har han också lagt till förslag om att övergå till proportionella val till nationalförsamlingen ökar hans chanser ytterligare. Men det finns samtidigt svåra hinder för honom i förhållande till Marine Le Pen. De är oense i pensionsfrågan. Budgeten är i stark obalans och kräver åtstramningar som Nationell Samling inte kan acceptera – och inte heller vänstern. Det mesta talar för en ny regeringskris inom kort.