Den politiska överklassen biter sig fast

• september 3, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

President Emmanuel Macron har ännu inte utsett sin premiärminister. Det är snart två månader sedan valet och han har själv förklarat att han arbetat hårt med att hitta en ny regeringschef. Det parlamentariska läget är svårt men alltfler ställer sig också frågan om han vet själv i vilken riktning han vill gå. En del tror att hans makt ökar om han ger den nya premiärministern mindre tid att förbereda en ny budget till exempel. I alla fall är det uppenbart att den gamla politiska klassen och inte minst macronisterna gör sig synliga för att återbesätta de lockande ministerposterna. För en del av dem är det särskilt viktigt för att synas inför presidentvalet 2027.

Denna tisdagsmorgon när jag skriver blogginlägget är tre namn mer i ropet än andra som ny premiärminister och ett antal tunga namn cirkulerar nu för olika ministerposter. De tre lågoddsarna till premiärministerposten är Bernard Cazeneuve, Xavier Bertrand och Thierry Beaudet. Cazeneuve var François Hollandes siste premiärminister och är en moderat vänsterpolitiker med stram hållning och klanderfritt yttre, i varje fall i sin klädsel. Bertrand är från början medlem av högerpartier Republikanerna men i dag självständig med en politisk hållning som knappast är särskilt väsensskild från Cazeneuves. Beaudet har en framgångsrik karriär bakom sig som hög statstjänsteman. Han står politiskt mer till vänster men som de andra två kan han inte betraktas som påfallande radikal.

Varför har inte Macron klarat av att välja en av dessa tre eller någon annan med likartad bakgrund? Kanske prövar han hur stor chans var och en av kandidaterna har att inte omedelbart röstas bort i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Politik handlar ju också om personer och deras relationer till andra politiker i den högre sfären. Marine Le Pen kan ha lättare att låta sitt parti avstå från att rösta bort en regering med Caseneuve än en med Bertrand i täten eftersom Bertrand och hon tidigare stridit om väljarnas gunst i samma valkrets i norra Frankrike och hatar varandra. För att ta ett exempel.

Kanske finns det en sida hos Macron som handlar om att leka med utnämningar och pröva kandidater under en längre tid. Det finns bedömare som anser att han för det första vill göra detta jobb själv men också att han tror att han kan grilla kandidaterna men också partierna i nationalförsamlingen om utnämningsprocessen drar ut på tiden. Han vill ju helst slippa att få den första och kanske andra regeringen fälld genom misstroendevotum. Ju längre tid han ägnar åt detta spel desto starkare blir hans maktställning mot den blivande premiärministern och mot parlamentet. En fransk president lever i den femte republiken i en ständig dragkamp med de folkvalda. När dessutom nationalförsamlingen har en sammansättning som missgynnar presidenten ökar den senares önskan att driva ett maktspel.

Det finns i dag tre tydliga kandidater till premiärministerposten men inget motsäger tanken att nya namn kan dyka upp. Socialisten och tidigare presidentkandidaten – och tidigare sambo till François Hollande – Ségolène Royal visar sitt intresse genom att låta sig inbjudas till olika politiska tv-program och hade till och med en lista färdig på ministernamn i en regering som hon uppenbarligen vill leda.

En del höga politiker vill slippa bli regeringschef men positionerar sig istället för nästa presidentval, 2027. Det gäller till exempel Gérald Darmanin som varit inrikesminister och ansvarig för polisväsendet sedan 2017. Han behöver synas i en framskjuten roll i kommande regering men undviker helst att slitas ner som premiärminister. Andra som har presidentdrömmar är förre premiärministern, den förste hos Macron, Edouard Philippe.

Det är påfallande hur den politiska klassen söker sig till maktens köttgrytor och hur omöjligt det verkar vara för personer från miljöer som inte är elitskolorna eller de trånga och exklusiva kretsarna där höga statstjänstemän och politikerna rör sig. Frankrike röstade först med ytterhögern, det folkliga parti som leds av Marine Le Pen. Sedan, främst i den andra valomgången till nationalförsamlingen, stärkte den radikala vänstern sin ställning i opinionen.  Den politiska klassen återfinns ju främst i Macrons närhet och hans parti och stödpartier har verkligen tappat mark i årets val. Men när vi nu tittar på härkomst, partibeteckning och värderingar hos de tunga kandidaterna förefaller det som om inget hänt. Frankrike kommer att styras från samma mitt i politiken och av i stort sett samma personer som tidigare. Detta väcker förstås frågan hur väljarna reagerar på sikt. Det är sannolikt inget som för tillfället berör de testosteronstinna politikerna i Paris som nu strider om makten.